Nu funkar det!

Ta daa! Äntligen kan vi lämna en glad unge på förskolan! En som inte gråter. En som inte är ledsen. En som själv går in utan att klänga sig fast vid mamma eller pappas ben. En som till och med kan springa in för att säga hej till kompisar och pedagoger. En som sedan vänder sig om, glad, och vinkar. Och detta är alltså inte bara när pappa lämnar, utan idag fick jag uppleva samma sak som jag längtat efter. När Stellas pappa berättat om dessa härliga överlämningar har jag varit jätteglad och lättad men samtidigt avundsjuk och tänkt att det kommer dröja länge innan jag får se det eftersom det tydligen är svårare att skiljas från mig. Men redan idag fick jag alltså lämna min duktiga, fina, och framförallt glada Stella på förskolan! Är så glad...