Till Stella

Ingenting av det vi har gjort tillsammans dina första 7 månader kommer du att minnas. Det känns märkligt, då det gjort så otroligt stort intryck på mig och förändrat hela mitt liv. Jag kommer att få berätta för dig om dina första månader i livet, om hur du var och vad du tyckte om. Kanske kommer du inte ens att vara särskilt intresserad av att veta sånt, utan hellre vilja höra om när du var ett år eller två år. Antagligen kommer jag inte heller att minnas sånt som jag vet nu, då så otroligt mycket förändras nästan konstant och din utveckling sker i rekordfart just nu. Jag vill gärna minnas hur vi dansade tillsammans. Jag vill minnas hur vi låg i sängen eller soffan och lyssnade på din pappa som spelade gitarr. Jag vill minnas när du sa mamma första gången och ingen annan hörde det. Hur du skrattade. Hur du vaknade och viskade "mamamama" i din säng på morgonen och såg överlycklig ut när jag tog upp dig.

Imorgon börjar jag jobba. Just nu känns det ungefär som att begå en dödssynd.

Föräldralegitimation

Jag tänker att de flesta har intentionen att vara en bra förälder. Så måste det ju vara. Men ibland går det uppenbarligen snett, kanske små snedsteg och i vissa fall gigantiska kliv käpprätt åt fel håll. Borde inte den där gränsen vara rätt skarp och tydlig?

När vi bodde på sjukhus med Stella pratade jag med en annan mamma som liksom jag hade en kolikbebis. Hon berättade för mig att hon sa till sin man att han var tvungen att ta barnet ifrån henne en stund för att hon var rädd för sig själv. Hon trodde att hon kunde gå över gränsen och skaka sin bebis i all frustration och trötthet. Då hade vår dotter precis börjat få kolik och ju mer kolik hon fick desto räddare blev jag. Jag tänkte att det vore naivt att tro att jag är annorlunda, att jag inte är lika trött och frustrerad och lika gärna kan korsa den där gränsen. Givetvis gjorde jag inte det (jag tänkte inte ens tanken). Men sånt händer. Och värre saker. Hur går det till?

Idag läste jag om ett 15 månader gammalt barn som hittats död med 80 skador, bland annat ett 2 veckor gammalt lårbensbrott. Det handlar alltså inte om ett ögonblicks frustration som fått hemska konsekvenser. Det handlar om något fruktansvärt fruktansvärt hemskt som pågått under en lång tid och resulterat i mord. Märkte inte de där föräldrarna att de korsat gränsen? Var de inte överlyckliga när de fick barn? Ville de inte vara världens bästa föräldrar? Hur kan det gå så fel?
 
Jag som är lärare måste ta ut en lärarlegitimation för att kunna sätta betyg. Ibland vill jag införskaffa något liknande för att bli förälder.

Alternativ

Think outside the box - hitta ditt eget sätt att använda napp!

Fast jag vet ju hur man ska ha den. Tummen upp!

Hoppgunga!

Förvånad.

Besatt.

Tigermamma fortsätter...

Imorse satt vi i köket, jag med en kaffekopp och Stella med bilnyckeln. Helt plötsligt håller Stella upp nyckeln, studerar den noga och utbrister "nam nam lykl". Lykl! Det ord som senare blev till nyckel i modernt svenskt språk och som dessutom lämnat spår i uttrycket bakom lyckta dörrar. Må så vara att hon ville äta upp den - hon är ändå supersmart! Min dotter måste vara ett språkgeni...

Shopping

Himla trevlig unge, den där. Känner liksom alltid av stämningen.

Jag tror bestämt att vi ska shoppa lite idag. Stella har fått låna en hoppgunga som vi ska försöka få upp idag. Men först ska vi köpa stabila krokar som kan hålla för typ 50 kilo, nojjiga som vi (läs jag) är plus nån fästanordningshakegrej. Och det vore kul att hitta en ny leksak åt Stella med. Sen vill jag köpa en cappucino och något fint att ha på mig. I nämnda ordning. Efter det ska jag försöka peppa Stella att kolla på DN-galan med mig. Så himla kul! Tveksamt om hon tycker det. Hon verkar mest fundera över hur hon ska lyckas få ut den där hörntanden som trycker på.

Rookie

Det mesta är relativt, så även föräldraskap. Jag tycker ju att tiden har gått snabbt sedan januari och att Stella blivit så stor nu - ett halvt år! Fånigt nog kan jag ibland prata om när hon var nyfödd, som att det var väldigt länge sedan och jag nu är en vis kvinna som lärt mig mycket om barnuppfostran. Humpf. Antar att de som har treåringar tänker "vänta du bara", liksom de som i sin tur har sexåringar, och så vidare.

Jag är en rookie, en mammarookie. Har aldrig gillat den där känslan av att vara nybörjare, att inte riktigt fatta vad man håller på med. Men den känslan kan nog hålla i sig ett tag, verkar det som. Kanske man alltid känner så med sitt första barn eftersom det händer nya saker som man inte har koll på hela tiden, nya utvecklingsfaser, nya perioder. Kanske man alltid undrar lite över vad man egentligen håller på med som förälder. Kanske jag bara ska vänja mig vid att vara rookie.

En blivande tigermamma drömmer...

Om Stella själv får välja.

Här på sidan 87 finns en riktigt bra dikt. Vänta så ska jag visa!

Jag: Redan väldigt tidigt visade Stella ett stort intresse för litteratur.
Reporter: Jasså. Var det för vilka böcker som helst eller kunde du utskilja någon särskild smak?
Jag: När hon var 6 månader föredrog hon Wislawa Szymborska framför sagor och därifrån förstod vi nästan att hon skulle bli nåt stort.
Reporter: Ett Nobelpris i litteratur har aldrig tidigare delats ut till en så ung författare. Hur känns det att få vara med och uppleva som förälder?
Jag: Det känns helt fantastiskt och ändå självklart på något sätt. Både jag och Stellas pappa är ju lärare i svenska och har ett stort intresse för litteratur, så det kanske inte är så konstigt att hon valde den inriktningen. Vi tyckte såklart att hon var väldigt begåvad, men att få ett sådant pris vid 30 års ålder - det känns helt ofattbart!

Separationsångest

Mamma och jag!

Jag: Du, Stella. Jag undrar över en grej.
Stella: Ja?
Jag: Det är det här om ifall jag går iväg nånstans.
Stella: Vad menar du, går iväg?
Jag: Till exempel om du leker i vardagsrummet och har jätteroligt och jag går till köket istället. Visst förstår du att jag kommer tillbaka, att jag inte har lämnat dig?
Stella: Hm.
Jag: Förut gick det jättebra men nu har du helt plötsligt börjat skrika och gråta.
Stella: Varför ska du gå? Jag vill inte vara ensam, mamma.
Jag: Men ibland är du ju inte ens ensam. När pappa är där med dig så skriker du som en tok ändå och gråter.
Stella: Du menar han den där skäggiga? Jag litar inte på honom en sekund!
Jag: Du har ganska kul med honom. Du verkar älska honom väldigt mycket. Du kollar alltid efter honom och blir alldeles överlycklig när han kommer.
Stella: Jaja. Han är okej. Jag gillar honom.
Jag: Men då behöver du väl inte skrika sådär? Det går lika bra med pappa som med mig. Ingen av oss lämnar dig - vi kommer alltid tillbaka.
Stella: Nja.. Jag vet inte riktigt. Just nu känns det ändå bäst om du inte går mamma. Man vet aldrig vad som händer annars. Om du stannar så kanske en tand kommer ut? Jag har det nästan på känn, ja, jag tror absolut att det kommer en liten rackare om du stannar med mig!

Världen

Ibland känns världen som en så hemsk plats. Jag tänker att den på något sätt ter sig farligare och extremare än när jag själv var liten. Jag undrar om föräldrar alltid tänkt så? Ofta sedan jag fått barn väljer jag bort att läsa nyheter, men det går liksom inte att värja sig och det borde jag kanske inte heller göra. Sådant som drabbar barn känns verkligen extra tungt. Idag sörjer jag och tänker på alla drabbade i Norge, på alla föräldrar som fått veta att deras son eller dotter har omkommit, blivit avrättad av en galning. Fy fan. Usch... Det finns inga ord.