Söndag

Stella är ju inte på topp just nu. Hela veckan har varit mer eller mindre jobbig för stackaren och nu under helgen har det blivit värre och värre. Idag åkte vi iväg på lite äventyr en stund alla fyra och Stella visade sig vara en riktig liten vetenskapstjej, kanske nästa Einstein. Hon har fascinerat studerat olika maskiner, läst (nåja) fakta om svarta hål och kvinnliga vetenskapsmän (varför kallas det så?) samt undersökt olika stensorter. Sedan drog vi hem och Stella återgick till sitt gnällande. Kanske söndagsångest eller missnöje med inredningen hemma, vad vet jag?

Hm, vart ska jag resa?

Klättra i trappor är så bra träning!

Go, go, go!

Hörni! Nu tar hon sig alldeles strax fram i egen regi, vår lilla stjärna! För några dagar sedan tog Stella något steg helt själv utan att hålla i sig någonstans. Detta upprepade hon flera gånger, med ett stort leende på munnen. Idag klämde hon till med en liten promenad på typ tre-fyra små steg helt själv mellan soffan och bordet. Vilken grej, ändå, att lära sig att gå helt själv utan någon annans hjälp. Den där minen är liksom oslagbar, glädjen, stoltheten. Oj oj oj...

Tyvärr har jag inget foto på en gående Stella, så ni får lita på mig och hålla till godo med ett vanligt suddigt foto på Stella med något i munnen. Men någon dag ska jag minsann fånga henne på bild. Eller film!

Mamma eller pappa?

De senaste dagarna har Stella varit grinig och bitvis på jättedåligt humör. Vi har försökt hitta olika orsaker. Ont i magen (tror att hon fick en släng av magvirus från mig), nya tänder som är på väg och kliar, utvecklingsperiod eller att hon är lite orolig för att det är en stor omställning att lära sig gå (ja, för någon dag sedan kom det små pytte steg utan stöd!).

När jag var hemma med magsjuka så höll Stella igång med både skrik och krav på att bli buren och få tugga sönder vad hon vill. Idag när jag kom hem från jobbet så satt Stella lugnt och rofyllt i vardagsrummet. Hon var glad och lekte förnöjt. Hennes pappa berättade att hon hade varit glad och nöjd hela dagen. Det gick kanske 30 minuter. Sedan satt hon igång med att skrika "nej, nej, nej" och grymta missnöjt åt det mesta och till sist storgråta. Jag tog ut henne i vagnen och hon lugnade ner sig lite men ville fortfarande att jag skulle bära henne hela tiden. När vi kom hem hängde hon med sin pappa i ett annat rum och jag hörde dem vissla och skratta. Sedan kommer hon i full fart efter mig och sätter igång att skrika och gråta igen. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är hon orolig att hon måste hålla koll på mig så att jag inte försvinner (till jobbet)? Eller så är hon lugnast när hon har full uppmärksamhet från antingen pappa eller mamma? Eller så är det bara så just nu...

Hursomhelst kan jag inte släppa det där dåliga samvetet man verkar ska ha i 20 år framåt. Varje morgon när hon är glad och jag ska jobba så känns det som att mitt hjärta går sönder lite när jag måste stänga ytterdörren framför henne. Min lilla söta plutt. Imorgon ska jag försöka tänka på att hon antagligen är glad hela dagen när inte jag är där...

Magsjuka

Usch vilken dag. Jag har fått magsjuka och Stella har också ont i magen samt några nya tänder på gång. Hoppas vi båda mår bättre imorgon och att ingen annan i familjen blir sjuk. Fy för magsjuka!

Nej nej nej

Vi har hängt hemma och myst hela helgen. Lagat god mat. Testat lite nya smaker. Hälsat på en 10månaderskompis. Promenerat. Spelat gitarr. Sett på film och tv. Fått besök av mormor och morfar. Och surat en del. Både igår och framförallt idag har Stella varit på ett mindre strålande humör än vanligt. Sur som en citron. När vi har tagit bort saker som hon vill leka med (läs bita sönder alternativt kasta hårt i trägolvet) har hon skrikit och gråtit. "Nej nej nej" har varit lite av helgens mantra. Samtidigt har hon blivit så mysig vår lilla tjej. Hon har börjat kramas och pussas. När Stella börjar bli lite trött så kommer hon spurtande och så kryper hon tätt intill, kind mot kind och kramas i flera sekunder innan hon spurtar vidare mot något spännande. Om man har tur kan man få en riktigt blöt puss också. Och det säger man såklart inte nej till. Jag försöker för övrigt att inte säga nej särskilt ofta så att Stella ska lära sig andra roligare ord. Som puss eller gott till exempel.

Dagens smaker

Idag har Stella smakat några nya saker - gurka, blåbär och hallon. Som vanligt har hon även försökt att smaka på diverse annat, skräp, sladdar, papper, ett batteri.

Men vad säger du, får jag inte smaka på det här lövet?

Stella i Dublin

När Stella var ett litet yngel i min mage åkte vi till Dublin för att hälsa på världens finaste syster. På en gångväg kantad av lummiga träd och en låg mur beklädd med små barnskor (jag vet inte varför muren var täckt av hundratals små skor) berättade jag för första gången för någon, syrran, att vi ska få barn. Det hade jag längtat efter sedan jag höll den där lilla stickan med blå streck i min hand.

Under de där vårdagarna i Dublin hade jag med ett brett känsloregister. Trött, hungrig, uppblåst, tjock, fnissig, glad, rädd, orolig, nyfiken, konstant kissnödig, förvirrad, glömsk, illamående och lycklig. På morgnarna funderade jag över hur jag skulle orka jobba genom nästan hela graviditeten. Under shoppingrundorna förfasades jag över vad jag skulle ha på mig några månader senare. Vid en stojig pubdisk undrade jag hur jag skulle klara mig utan saker jag älskar under så lång tid - massor med kaffe, ost, kex och goda viner. På biblioteket förlorade jag mig själv i gamla mästerverk, strök med varsam hand längs bokryggar jag älskar, läste poesi, såg utställningar om författare jag beundrar och glömde allt annat för en stund. I utgången till biblioteket lämnade jag en kort dikt till mitt yngel, nedskriven med darrig hand på en post it i en monter för besökande poesifantaster. Sena kvällar (nåja, inte så sena) låg jag med en hand på magen och fantiserade om hur det skulle bli. Det nya livet. Det vuxna livet. Med barn. Hela tiden med ett obestämbart pirr, både förväntansfullt och oroligt; tänk om något skulle hända med vårt lilla yngel.

Jag hoppas att jag och Stella kan åka tillbaka snart. Jag vill gå med henne på små kullerstensgator och titta på skivor. Jag vill busa i gräset i en park. Sitta på ett cafe och prata om livet med syrran. Åka ut ur stan mot blått, grönt, gult och grått.

Bo!

Igår vaknade Stella mitt i natten och satte igång med att skrika. Efter lång tid (drygt en timme, vilket känns som en evighet under natten) lyckades jag och hennes pappa få henne lugn och redo att somna om (trodde vi). Vi lade oss i sängen och försökte somna om själva. Då ställde sig Stella upp i sin säng, slet till sig den halvtomma vällingflaskan som stod kvarlämnad vid spjälsängen och ropade glatt "Titta Bo, titta Bo!" Eftersom Stellas morfar Bosse sov gott flera mil bort så kunde han inte höra henne, men om han hade kunnat hade han nog varit stolt...

Guld

Igår var jag jättetrött och kände mig lite risig, på väg att bli sjuk. Stella var jättesnäll och sov i princip hela natten så jag fick till och med gå upp före henne på morgonen, vilket sällan händer. Sedan hade jag en jättebra dag på jobbet. Lugn och ro, härlig femårsgrupp-träff, mysiga samtal med barnen, tid att fixa saker jag länge tänkt göra. Mysigt och bra helt enkelt. När jag kom hem lagade Stellas pappa supergod middag till oss. Efter middagen åkte vi en sväng till stan och jag hittade nåt fint att ha på mig. När vi kom hem däckade Stella i sängen och jag kunde fixa lite té och varva ner lite. Såna här dagar är guld värda!

Den vassaste kniven i lådan

Före jag fick barn kunde jag hålla med andra om hur löjligt det är att jämföra barns utveckling, på det där tävlingsaktiga viset: har han inte lärt sig att äta med sked ännu? Min son var minsann bara så och så gammal. Alla är vi ju olika, bra på vissa saker och sämre på andra, snabba på några vis och långsamma på andra. När barn är små, alltså bebisar, händer det så otroligt mycket och så snabbt. Man tar små pyttesteg och ibland större kliv mot en färdig liten person som kan klara sig något sånär själv i viss mån. Lyfta huvudet, ligga på mage, flytta föremål mellan händerna, sitta, smaka mat, krypa, stå, gå, formulera ord och så vidare.

Givetvis tycker vi att Stella är fantastisk på alla sätt och vis - den allra mest fantastiska unge som finns. Dessutom råkar vi tycka att hon är otroligt intelligent, något som hon självklart ärvt från sina föräldrar och då särskilt sin mamma. Jag skäms lite för att erkänna att jag ibland jämför henne med andra just precis så där tävlingsaktigt, men som tur är bara hemma där inte andra hör. Idag hade Stella och hennes pappa varit på öppna förskolan och hängt med några andra jämngamla kids. Jag kom på mig själv med att fråga min sambo om Vilmer kan krypa, om Melker kan säga mamma eller pappa och liknande (hrm, jag frågar om sånt som jag tycker att Stella lärt sig snabbt). Tillsammans skröt vi och skryter ganska ofta över vår Stella. Fånigt, jag vet. Men jag undrar om det inte är ganska vanligt? Jag hoppas bara att jag inte blir en sån som börjar fråga om inte andra barn börjat krypa eller stå ännu och högljutt (utan att bli tillfrågad) beskriver hur Stella stod före hon var så och så gammal. Nej, det kommer jag aldrig att göra. När jag var föräldraledig och hängde på öppna förskolan så fanns där en mamma som var så härligt fri från alla såna tendenser. Hon konstaterade att hon ibland tyckte att hennes lilla Gustav verkade lite långsam och slö. När den väldigt söta lilla Gustav försökte ta tag i ett mjukdjur och någon annan hann före så skrattade hon högt och sa att lilla Gustav kanske inte blir den vassaste kniven i lådan men att hon älskar honom mer än allt. Villkorslös kärlek. Det är så det ska vara!