Korumpa!

Ptja. Ibland finns det inte så mycket att skriva.

Sensommar

På måndag börjar Stellas pappa jobba, nioåringen åker till sin mamma i 2 veckor och jag och Stella, ja, jag vet inte riktigt vad vi ska göra... Sommaren går väl alltid för snabbt, så har det känts sedan jag var liten och den här sommaren är inget undantag. Men ändå har jag njutit så av att ha hela familjen samlad under flera veckor och inga måsten. Vi har aldrig haft fem veckors ledighet tillsammans förut. Vädret har kanske inte levt upp till förväntningarna, men vi har hunnit vara på stranden,vi har både rest bort och varit hemma. Vi har hunnit träffa familj och vänner. Jag har dessutom varit en sväng till Paris och fått mersmak. En toppensommar alltså. Och nu kommer det bästa! För jag älskar när augusti kommer. Jag liksom njuter extra när jag vet att det snart tar slut. Och dessutom är jag ju en höstnörd. Varje år i augusti börjar jag kolla upp tjocka koftor och stickade tröjor, handla värmeljus och googla nya serier som jag vill se. Har redan handlat lite chai-te häromdagen så september känns inte helt fel.

Minnesanteckning, snart 19 månader

Det här har vi lärt oss om Stella:

Karaktärsdrag: dramatisk, temperamentsfull, snabb, aktiv, pratsam, blyg tills hon lär känna någon lite bättre och gillar inte att vara ensam förutom utomhus.

Älskar musik och lyssnar på: Gotye 'somebody that I used to know' (favorit sedan i vintras), Beatles, allt som är rockigt med gitarrer och Astrid Lindgren-låtar.

Pratar om: att åka bil och bada, mamma, pappa, Menä ( brorsan), Karin (grannen), bilar, gungor, djur.

Läser om: allting som handlar om djur av alla de slag.

Gör: går ut, helst barfota, provar skor, bygger med klossar, äter, springer, klättrar, läser, dansar, borstar tänderna täcker över huvudet med en filt och snurrar runt.

Gör inte: sitter på pottan, byter blöja, sitter stilla, borstar eller sätter upp håret.

Various instagram photos

Depressioner

Jag läste i tidningen idag att en kvinna hoppat från en bro, 12 meter rakt ner på vägen, med sin bebis i famnen. Bebisen är tre månader och just nu vet man inte om någon av dem kommer att överleva, men de är båda under avancerad medicinsk vård. Kvinnan är dessutom åtalad för mordförsök. Sånt här ger mig stora klumpar i magen. Tänk vilka konsekvenser, inte bara fysiskt, det kan finnas, om de eller till exempel bara barnet överlever. Och vad ligger bakom att man till sist bestämmer sig för att det är bättre att hoppa från en bro än att inte göra det?

Jag vill inte vara alltför privat i den här bloggen, men jag vill åtminstone berätta att jag har erfarenhet av depression och att jag var livrädd till och från under min graviditet för att jag skulle få en postnatal depression, ha svårt att knyta an till min baby och inte kunna se glädje i livet. Jag antar att de flesta hänger upp sig på något de oroar sig för (jag vill minnas att en av mina vänner oroade sig för att barnet skulle bli rödhårigt!) och detta var vad som bekymrade mig. Det kändes som att jag var precis rätt typ att drabbas av något sådant. Nu känner jag en sådan kärlek till Stella att det inte går att beskriva, men jag känner också en respekt eller förståelse för att sådant kan drabba människor efter förlossningen (eller under graviditeten). Och jag tycker att det är så fruktansvärt sorgligt när samhället inte kan fånga upp dessa personer och stötta dem...

Jag vet naturligtvis inte några detaljer bakom det fall som beskrevs i tidningen idag och spekulerar därför helt fritt. Jag har läst och hört talas om människor med psykiska problem som inte får hjälp i tid eller överhuvudtaget, som skickas hem från sjukhuset och kastar sig framför ett tåg på vägen hem. Jag har inte uppfattningen att psykisk sjukdom, depression eller postnatal depression har jättehög prio. Jag tänker på hur viktigt det är med ett socialt skyddsnät, att andra som tycker om dig finns där för dig. Det är en omställning att få barn. En liten baby som kanske kräver ständigt fokus från dig, natt som dag. Dessutom sömnbrist under lång tid. Men om du utöver detta mår riktigt dåligt psykiskt, då behövs verkligen att människor fixar den hjälp du inte klarar av att be om eller ens kan formulera för dig själv att du måste få.

Jag hoppas att den lilla bebisen klarar sig mirakulöst utan skador. Och att det finns två föräldrar där som kan och vill ta hand om barnet. Det hoppas jag. Nu ska jag gå och pussa på mitt barn och tänka för tusende gången hur otroligt tacksam jag är för allt som jag har.

Att gunga - en introduktion

Idag har vi, och med vi menar jag mest Stella och halvhjärtat efter 25 minuter hennes föräldrar, uppskattningsvis gungat i minst 2 timmar. Man kan värma upp med 30-45 minuters vanligt gungande, gärna i intervaller där några lugna stunder varvas med hetsiga rop och krav på konstant hög fart. Sedan kan man övergå till att gunga på annat, t.ex gungbrädor eller såna här namnlösa saker som syns på bilden ovan. Sedan kan man återgå till vanligt gungande igen och pendla lite emellan. Dessutom finns en ny favvo som innebär att man söker upp en lekpark med flera gungor och sedan gungar i max 2 minuter i varje och hela tiden byter för att liksom känna efter vilken som är bäst. På kvällen rekommenderas varmt stirrgungandet, att liksom sjunka in i en egen värld och frånvarande gunga länge länge. Det finns även sådana där kompisgungor som man kan bråka i en stund. Slut på dagens gungrapport.

Gamla minnen fortsätter

Förra sommaren hade vi ju en liten plutt på dryga halvåret som mest låg ner eller kröp omkring. På förmiddagarna brukade jag placera henne i en babysitter på balkongen och läsa medan hon tuggade på någon leksak eller slumrade i skuggan. Jag brukade titta ut över lekparken och längta efter att kunna leka med mitt barn, att kunna vara mer aktiva, röra sig, prata, gunga, busa, gräva i sandlådan. Då kändes det långt borta. Nu är vi där. Nästan varje morgon går vi till just den lekparken och har kul i någon timme och jag njuter av varje sekund. Det gör nog Stella med.

Förra sommaren, 6 månader.

Vår stjärna och gamla minnen

När jag var liten, typ 12 år, så hade jag en favoritbok som jag läste flera gånger. Den handlar om Nancy Spungen (som var gift med Sid Vicious från Sex Pistols, och även blev mördad av densamma) och är skriven av hennes mamma Deborah Spungen. Nancy hade svåra problem hela sin barndom och fick tyvärr inte rätt diagnos och behandling. Jag vet inte varför den här boken gjorde så stort intryck på mig, men en del av det handlar nog om det här med bandet mellan föräldrar och barn. I boken finns en dikt med som handlar om en liten flicka, som när hon var snäll var världens snällaste och när hon var elak var fruktansvärd. Jag vet inte vem som har skrivit den och jag har inte boken längre så att jag kan kolla. Hursomhelst älskade jag den där dikten och sedan vi fått Stella tänker jag ibland på den eftersom det påminner mig lite om henne (i den mening att hon har ett sånt temperament). Igår kom jag och Stellas pappa fram till att det är en otroligt stor skillnad på när Stella mår bra och inte. När hon mår bra är hon världens snällaste och lättaste barn, hon sjunger, skrattar, busar, kramas och myser samt är nöjd. När Stella inte mår bra, är sjuk eller har tandsprickning till exempel så är det ungefär motsatsen. Nu verkar det ha vänt för vår stjärna för igår var hon åter igen en liten solstråle. Vi har kunnat bjuda kompisar på middag och vara på stranden. Härligt!

För ögonblicket gör jag detta och tänker på detta

Vaknar, gör solhälsningen, dricker kaffe, googlar tandsprickning och tips samt vaccination och biverkningar, funderar på saker att underhålla gnällig Stella med.

Det här med vaccinering av barn... Jag reflekterade inte så mycket över det. Tänkte att självklart vill jag ge mitt barn skydd mot det jag kan. Stella har fått feber nån gång och blivit stel i benet och haft lite svårt att gå nån annan gång efter att hon vaccinerats, men inget annat. När hon nu blev vaccinerad mot mässlingen har hon fått utslag och feber, men det är såklart svårt att veta vad som är biverkningar av detta eftersom hon samtidigt har fruktansvärt ont i munnen, uppsvällt tandkött, svårt att sova och ett j-la känsligt humör. När jag så googlade det här med vaccination för just mässlingen på grung av utslagen blev jag chockad och på ett sätt glad över att jag inte gjort det tidigare. Herregud. Samband mellan autism och vaccination. (Tydligen finns det forskning som visar att det inte är så.) Plötslig spädbarnsdöd. Listor över barn som reagerat på fruktansvärda sätt efter vaccineringen. Usch... Hade jag vetat detta före vaccineringen vet jag inte om jag vågat. Nu måste jag stänga av datorn och göra annat en stund.

Aj aj!

Det är inte helt enkelt dessa dagar. Tur att det är semester och att både mamma och pappa har all tid och massor med kärlek och omsorg att ge dagarna i ända. Det är nämligen så att massor av nya tänder, säg 6-8 st, bestämt sig för att komma fram samtidigt som vaccinationen mot mässling gett sig till känna genom mässlingssymptom, och dessutom många kliande myggbett och ett annat bett från kanske ett bi eller något annat kommit. Det kliar alltså en del på Stella, både i munnen, bakom öronen, på benen och fötterna och, ja, nästan överallt. Det känns lite hemskt nu när Stella pratar så mycket att hon kan tala om att det gör ont och var, för nu hörs helt plötsligt ett jämrande "aj aj" lite då och då under dagen, men samtidigt är det ju toppen att hon kan berätta sådant så att man slipper gissa.

Stella är ganska besatt av att bada just nu. Idag var det för kallt för att bada, särskilt när man är lite krasslig. Stella körde hoppfullt sitt mantra: "mamma, pappa, åka bilen å bada?" när hon vaknat och vi slog våra kloka huvuden ihop och bestämde oss för att bada i bollhav istället. "Å bada, å bollen, bada, mamma, pappa, å!" lät det i bollhavet när en liten Stella stack fram sitt huvud ovanför de färgglada bollarna. Sedan åkte vi ruschkana, klättrade massor, spelade lite basket, drack vatten och åkte hem för att laga tacos och suga lite på kalla bitringar samt bada i badkar. Slut på en lite tung dag, och därmed en färre sådan kvar.