Alla dessa hemskheter...

Ute är det soligt och fint - fantastiskt sommarväder. Jag ammar inte och har haft barn i 6 månader, så jag borde ha vant mig vid den där hormonomställningen som kom som en chock alldeles i början. Läser om en tvååring som blev påkörd och dog. Börjar gråta. Ser på text-tv om en sjuåring som blev knivhuggen av sina föräldrar. Vet inte hur det gick och vill inte veta. Börjar gråta igen. Sådant hände inte innan jag fick barn, även om jag naturligtvis fortfarande skulle tyckt att det var fruktansvärda tragedier. Detta att veta vad man inte kan kontrollera känns ofattbart jobbigt ibland. Jag kan inte skydda mitt barn från alla faror. Jag kan inte styra över vad som händer utanför mitt hem (eller ens i det för det mesta just nu). Vi åker till en strand och åttaåringen ska bada. Jag får veta att det kan vara strömt längre ut och känner oroskänslor komma krypande. Jag som inte trodde att jag skulle vara sån...