Om drygt 13 år börjar min dotter högstadiet. Hur ser hon ut då? Vem är hon då? Kommer hon att vara en av de coola, kanske omgiven av ett litet gäng likasinnade välsminkade brudar? Kommer hon att vara en tyst ensamvarg med fel kläder eller frisyr? För även om tider och trender förändras verkar den här skarpa indelningen; svart eller vitt, cool eller tönt, mobbare eller mobbad, vara lika stark nu som för 20 år sedan.
När jag började högstadiet ville jag så förtvivlat gärna smälta in, för det var det man skulle göra för att vara cool. De töntiga satt på en bänk i sina illasittande jeans av fel märke. De coola gick runt runt i skolans korridorer, redo att kasta glåpord eller viska menande för sig själva, beundrade eller hatade från bänkarna vid korridorernas väggar. Under gymnasiet svängde det. Jag ville inte smälta in, jag ville sticka ut. Att vara cool var att vara annorlunda. Det gällde att hitta sin grupp, köpa konceptet med en musikstil, klädstil, frisyr, så att allt föll på plats och så att andra kunde identifiera en. För det var det jag ville, bli identifierad av andra. Speglad och godkänd. Såhär är du, det är den här personligheten du har.
Stella, jag önskar att jag kunde berätta för dig om hur stark jag var, vilken självkänsla jag hade, när jag gick högstadiet och gymnasiet. Men det kan jag inte, för det är inte sant. Det kom mycket senare. Jag önskar att du inte blir som jag, lika förvirrad och sökande efter bekräftelse, ibland från helt fel håll. Samtidigt är det ju just det som formar den person man sedan utvecklas till. De där åren under högstadiet och gymnasiet är så dramatiska, så viktiga. Jag älskar att arbeta med ungdomar i den åldern och tycker att det är helt fantastiskt att få var med när de lägger grunden och formas till kloka individer med egna tankar och åsikter. Jag önskar att du blir stark och går med rakt huvud i de där korridorerna, utan att kasta glåpord efter någon annan och utan att gömma dig på en toalett och gråta för att du har fel jeans. Jag hoppas att du kommer att kunna berätta saker för mig. Jag hoppas att du vågar gråta hos mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar