Ensamlek

Det här med ensamlek är ju viktigt att lära barn. Om man råkar befinna sig i en stuga och stiger upp 05.30 så är det ett bra tillfälle.

Ibland vill man vara ifred och kontemplera.

Några olika sovstilar

Kung fu-style. Sen är det smidigt att ha nappen lättillgängligt.

 

Den här är en lite mer extrem variant av förra. Jag gillar ju att smaka på mina fötter, så det är skönt att ha en nära.

Jag böjde huvudet väldigt långt och sen kände jag plötsligt att det blev jätte tungt och att jag inte orkade vara vaken längre.

Ibland tar jag bara en supersnabb powernap innan jag fortsätter undersöka någon råintressant sladd.

sexmånaderskontroll

Stella kan flytta föremål från ena handen till den andra.
Föräldrarna kan flytta föremål från händerna till oidentifierbara platser.
Stella kan rulla runt från rygg till mage och tvärtom.
Föräldrarna kan rulla runt på golvet och in i en vägg.
Stella kan jollra.
Båda föräldrarna jollrar.
Stella kan kasta föremål och söka efter dem med blicken.
Mamman kan söka efter sina glasögon som sitter på huvudet.
Pappan kan söka efter sitt visakort i kylskåpet.

När man är 6 månader får man sätta upp håret.

Mamman och pappans barnfria tid

Stella sover. Hennes föräldrar ska se på film och inte prata om barn.
Mamman: Om du slår på filmen så fixar jag popcorn.
Pappan: Okej.
Mamman: Jag ska bara se efter så att hon sover... Alltså, gud vad hon är söt, kom och kolla!
Pappan: Ja, jättesöt.
Mamman: Du skulle ha sett henne idag när hon låg på golvet i vardagsrummet. Helt plötsligt så hade hon ålat...
Pappan: Hur går det med popcornen?
Mamman: Just det! Jag går och fixar.

En stund senare i soffan har filmens inledningstext precis börjat.
Mamman: Är inte det hon som var med i den där filmen som vi såg, du vet?
Pappan: Just det, jag vet vilken du menar.
Mamman: Jag tror att hennes dotter också heter Stella.
Pappan: Aha. Kolla nu!
Mamman: Mm. Jag tänkte på en sak när jag läste i nån tidning tidigare. Det är ganska många kändisungar som heter Stella. Är det ett trendigt namn nu? Hon, som jag sa nyss, och sen finns ju den här...
Pappan: Fast älskling nu ska vi ju se på film och vi skulle ju inte prata om Stella.
Mamman: Nä, jag ska inte. Nu kollar vi.

5 minuter senare.
Mamman: Hörde du nåt från sovrummet? Jag går och kollar.
Pappan: Men sluta nu, hon sover.
Mamman: Hon kanske har tappat tutten. Jag kommer strax. Säg vad som händer i filmen.

Ytterligare 5 minuter senare.
Mamman: Om vi skulle få ett till barn, en liten kille, så vet jag ett jättecoolt namn.
Pappan: Mhm. Vill du se filmen eller?

Om skolan

Om drygt 13 år börjar min dotter högstadiet. Hur ser hon ut då? Vem är hon då? Kommer hon att vara en av de coola, kanske omgiven av ett litet gäng likasinnade välsminkade brudar? Kommer hon att vara en tyst ensamvarg med fel kläder eller frisyr? För även om tider och trender förändras verkar den här skarpa indelningen; svart eller vitt, cool eller tönt, mobbare eller mobbad, vara lika stark nu som för 20 år sedan. 

När jag började högstadiet ville jag så förtvivlat gärna smälta in, för det var det man skulle göra för att vara cool. De töntiga satt på en bänk i sina illasittande jeans av fel märke. De coola gick runt runt i skolans korridorer, redo att kasta glåpord eller viska menande för sig själva, beundrade eller hatade från bänkarna vid korridorernas väggar. Under gymnasiet svängde det. Jag ville inte smälta in, jag ville sticka ut. Att vara cool var att vara annorlunda. Det gällde att hitta sin grupp, köpa konceptet med en musikstil, klädstil, frisyr, så att allt föll på plats och så att andra kunde identifiera en. För det var det jag ville, bli identifierad av andra. Speglad och godkänd. Såhär är du, det är den här personligheten du har. 

Stella, jag önskar att jag kunde berätta för dig om hur stark jag var, vilken självkänsla jag hade, när jag gick högstadiet och gymnasiet. Men det kan jag inte, för det är inte sant. Det kom mycket senare. Jag önskar att du inte blir som jag, lika förvirrad och sökande efter bekräftelse, ibland från helt fel håll. Samtidigt är det ju just det som formar den person man sedan utvecklas till. De där åren under högstadiet och gymnasiet är så dramatiska, så viktiga. Jag älskar att arbeta med ungdomar i den åldern och tycker att det är helt fantastiskt att få var med när de lägger grunden och formas till kloka individer med egna tankar och åsikter. Jag önskar att du blir stark och går med rakt huvud i de där korridorerna, utan att kasta glåpord efter någon annan och utan att gömma dig på en toalett och gråta för att du har fel jeans. Jag hoppas att du kommer att kunna berätta saker för mig. Jag hoppas att du vågar gråta hos mig.

Idag

Idag läser jag Sandra Beijers text om sin högstadietid och funderar på det här med att vara lärare:
http://blogg.rb.se/effekt/2011/07/07/sandra-beijer-mobbning/

Samtal med Stella

Plugg i munnen.

Jag: Du, Stella, jag tänkte på det här med att gå och lägga sig på kvällen?
Stella: Ja, vaddå?
Jag: Du skrek ju väldigt mycket igår. I det här häftet jag fick från Bvc står det att det brukar ta  knappt en vecka ungefär för bebisar att lära sig att somna själv och att de skriker kanske 20 minuter och sedan kortare och kortare tid för varje kväll, men om de är envisa kan det ta lite längre tid.
Stella: Jaa. Och?
Jag: Alltså, det var ju en månad sedan vi körde den träningen. Varför skrek du helt plötsligt i nästan 30 minuter igår?
Stella: Jag gillar inte riktigt ditt tonfall nu. Jag vill inte prata mer om det här.
Jag: Jag menar bara att det känns ganska onödigt. Du vet att du ska sova, du är redan trött och du blir dessutom bara tröttare av att skrika. Hur envis kan man vara liksom?
Stella: Du, morsan, det där vet du ingenting om. Vänta bara du! Ni har mycket roligt att se fram emot, det lovar jag!

Jämställdhet suger...

Idag är det den 12:e juli. Det betyder att det är i princip 3 veckor kvar tills jag börjar jobba igen. Just nu känns det för hemskt för att jag ska vilja tänka på det. Försöker tänka positivt och lista allt bra.

+ Det är lika bra att vänja sig. Tids nog ska hon ju börja på förskola och det kommer antagligen att kännas jättejobbigt. Kanske det är lättare såhär än om jag varit hemma i 1 och 1/2 år och sedan skulle "lämna bort" mitt barn.
+ Hennes pappa får lika mycket tid med henne. Det är väl inte mer än rätt att vi delar rättvist på underverket.

Så. Det är de positiva sakerna.

Ibland suger verkligen det här med jämställdhet, som kidsen skulle ha sagt. Dessutom verkar det inte som att Stellas fina pappa kommer att ha några andra pappor att hänga med under sin föräldraledighet. Av alla andra bebisar som Stella och jag umgåtts med under hennes livstid är det ingen pappa som tar vid nu till hösten. Inte ens de äldre bebisarnas. Inte för att det är synd om honom som har en bunt superfina mammor att hänga med, men jag tror nog att han hade gillat lite manligt companionship. Kan man annonsera efter föräldralediga pappor?

Mysa under pappas tröja.

Kvällspoesi

Skrynkligt rosa och oförstörd - låt mig hända nu

blöta fläckar av solen

rinner mellan träden

sagolikt och oupptäckt

står du:

klistra fast detta nuet i mig

omfamnas av det

Färg kontra kön

Men vilken söt liten... pojke?

Vår flicka råkar passa väldigt bra i blått och grönt, vilket dessutom är två av mina favoritfärger. Därför har hon ofta haft blå och gröna plagg på sig, särskilt i åldern 2-4 månader. Vid den tidpunkten började jag gå på olika aktiviteter med henne och fick då ofta höra att min lilla pojke är söt. Först brukade jag le lite i smyg och tänka att det var lustigt. Varför skulle det vara en pojke bara för att bodyn råkar vara grönblå? Jag var tyst i några veckor på babysången när Stella kallades för Stellan. Till sist fick jag nog. Jag stoppade in en rosa napp i lilla Stellans mun alldeles efter babysångens slut. Babysång-ledaren tittade genast förvirrat på mig och min bebis och sa: ”Men vad var det nu den bebis hette... Visst var det, öh, Stellan?” Jag rättade genast med ett leende: ”Nej, Stella, det är en tjej.”  Då fick jag ett liksom lättat leende tillbaka. På vägen hem tänkte jag en del på det där med färger kontra kön. Det är väl vanligare att klä flickor i blått och grönt än att klä pojkar i rosa och lila? Jag ser mig själv som feminist och försöker givetvis leva så jämställt som möjligt. En rosa napp till min pojke hade gått bra, men jag tror ärligt talat inte att jag hade valt att köpa många rosa plagg om Stella hade varit Stellan istället. Det upplevs nog som mer laddat tänker jag.

Fem snabba frågor till Stella

Morgon eller kväll: Tidig morgon! men sen kan jag ibland känna att varför inte stanna uppe väldigt sent också? Det bästa av båda världarna liksom.
Stan eller landet: Väljer gärna båda. Stan för att titta på människor, helst andra bebisar och landet för att titta på djur och chilla i gräset.
Fest eller hemmakväll: Fest! I love to party! Känner mig ofta lite gnällig under hemmakvällar, blir lätt enformigt.
Vatten eller mjölk: Vatten. Mjölk är väldigt överskattat, ju snabbare man slipper det desto bättre.

Tv eller dator: Tv, gärna sport eller se pappa spela nåt hemskt krigsspel. Dator är skittråkigt.

Alla dessa hemskheter...

Ute är det soligt och fint - fantastiskt sommarväder. Jag ammar inte och har haft barn i 6 månader, så jag borde ha vant mig vid den där hormonomställningen som kom som en chock alldeles i början. Läser om en tvååring som blev påkörd och dog. Börjar gråta. Ser på text-tv om en sjuåring som blev knivhuggen av sina föräldrar. Vet inte hur det gick och vill inte veta. Börjar gråta igen. Sådant hände inte innan jag fick barn, även om jag naturligtvis fortfarande skulle tyckt att det var fruktansvärda tragedier. Detta att veta vad man inte kan kontrollera känns ofattbart jobbigt ibland. Jag kan inte skydda mitt barn från alla faror. Jag kan inte styra över vad som händer utanför mitt hem (eller ens i det för det mesta just nu). Vi åker till en strand och åttaåringen ska bada. Jag får veta att det kan vara strömt längre ut och känner oroskänslor komma krypande. Jag som inte trodde att jag skulle vara sån...

Samtal med blasé bebis

Jag: Det känns inte direkt som att du är på ett strålande humör idag?
Bebis: Nej, nej, nej!
Jag: Okej. Är det det här med tänderna igen? Det har ju hållt på ett tag nu tycker jag. Kan du inte bara trycka ut de där rackarna nu?
Bebis: Tror du inte att jag har försökt! Det är skitjobbigt fattar du väl.
Jag: Får jag titta i din mun, kanske det börjar synas något där nere nu?
Bebis: Nej. Håll dig borta! Jag känner sån press när du hela tiden ska kolla. Värsta prestationsångesten får jag. Nu ska jag hålla tungan såhär hela dagen så att du inte kan se nåt. Ha!