Leka

Idag gick vi till öppna förskolan på eftermiddagen. Vi har inte varit där på väldigt länge eftersom jag har tyckt att det är alldeles tillräckligt med stimulans från förskolan och att det kanske blir för rörigt och mycket med öppna förskolan dessutom. Men den här veckan har det varit lite regnigt väder så vi gav oss tillbaka till den öppna förskola som vi hängt på flera dagar i veckan förut. Stella stormtrivdes. Helt plötsligt är hon så trygg att hon kan leka både ensam och med andra barn och bara vinka lite då och då till mig. När Stella var mindre kunde jag och hennes pappa knappt gå iväg och hämta en kopp kaffe innan hon blev orolig och följde efter. Nu märks det verkligen hur hon har utvecklats och vilken trygghet hon har i sig själv. Jag satt och drack kaffe, pratade med andra föräldrar och läste i en tidning medan Stella roade sig främst med dockor som hade skadat sig på olika sätt (Aj aj docka. Tackas docka! Båsa ben. Aj aj docka. Tackas docka. Båsa rumpa. Och så vidare). Tror nästan att vi får köpa en docka snart för just nu är dockor det roligaste som finns. Förutom bollar och böcker då. När vi skulle gå hem skrek Stella ut sin ilska över att inte få stanna kvar så högt att en stackars 3-månaders baby började gråta. Gissar att vi pallrar oss dit snart igen.

En bonusmammas bekännelser

När jag och Stellas pappa flyttade ihop kändes det både pirrigt och läskigt att bo varannan vecka med ett barn (då var nioåringen sexåring). Jag andades liksom ut lite varannan söndagkväll över att vi klarat en vecka. De veckorna som min bonusson var hos sin mamma var som små andningshål för mig att vara mig själv. För såhär i efterhand kan jag se att jag på något sätt mer klev in i en rollen av pedagog under barnveckorna. Det tog ett tag för mig att vara helt bekväm med att vara mig själv. Bara Sara, som ibland är på dåligt humör, ibland inte har lust att spela kort eller leka, som inte vill baka muffins varje helg.

När sedan Stella föddes kom en massa nya klurigheter att fundera över och brottas med. Både mer praktiska frågor och sådant som handlar om skillnaden mellan ens eget barn och någon annans; ett barn som jag fött själv och ett barn som jag aldrig kan "känna" på samma sätt. Bara konstaterandet att det är okej och att det finns olika sorters kärlek som inte behöver jämföras. Jag är oändligt glad att min bonusson har en mamma och en pappa och att jag inte ska fylla någon annans plats. Jag är också oändligt glad att han visade sig vara just den han är - så himla lätt att tycka om.

När jag tidigare bara kunnat stå lite mer vid sidan av gällande uppfostringen av nioåringen blir det lite annorlunda när jag helt plötsligt ska uppfostra ett barn i samma hem tillsammans med hans pappa - inte längre vid sidan av. Och brottas med ett ständigt gnagande samvete över att jag inte ger nioåringen tillräckligt mycket tid och uppmärksamhet när han är här. Samtidigt som "bonusgrejen" innebär mycket grubblande så är den också helt fantastiskt. Det finns nog ingenting bättre än att se Stellas glädje när hennes älskade brorsa kommer efter att ha varit borta en vecka. Att se dem tillsammans och inse att de faktiskt är syskon. Han är liksom hennes stora idol och bästa vän. Han är dessutom en av de allra finaste, mest empatiska och charmiga personer jag känner. Och nu andas jag inte ut varannan vecka, utan längtar som attans tills min bonusson kommer tillbaka igen.

Kort förskoleuppdagering

Helt plötsligt flyter det på som vanligt! Lite snyft eller gråt på morgonen som går över direkt - jag hör henne prata eller skratta innan jag går ut från förskolan. Åh så skönt! Jag har verkligen längtat efter detta. Förra veckan var en mardröm. Nu hoppas jag bara att Stella får vara frisk ett tag så att rutinerna funkar ordentligt. Den här veckan går hon 15 timmar, men nästa vecka blir det heltid då jag ska pendla till jobb i annan stad.

Övningskörning

Det är inte varje dag man får köra brandbil. Spännande!