Tröttheten, beslutsfattanden och julklapparna

Det är ganska länge sedan jag var riktigt pigg. Energisk. Utvilad. Antar att det dröjer ytterligare ett tag. När jag är trött får jag svårt att fatta beslut, stora som små. Jag har några alternativ. Antingen bestämmer jag något impulsivt och låter stensäker på att det är exakt så jag vill ha det (t.ex i dialog med barnen på förskolan) eller så ber jag någon annan bestämmer för att jag inte orkar engagera mig i sådant som hade varit intressant om jag var piggare. Om mitt beslut gäller huruvida jag ska köpa något eller inte blir det ofta kaos. Julklappar till exempel. Jag ägnade ganska många kvällar åt att ordna med foton till kalendrar till familjen. Jag valde foton, valde bort, ändrade storlek, färg, vad som helst, mixtrade med bilderna och i vilken ordning de skulle vara. Sådär höll jag på halvt sovandes framför datorn tills jag bestämde att det fick vara nog och att det säkert blev bäst som det var just då. Några andra julklappar beställde jag i god tid, kände mig stolt och tappade givetvis bort dem i flytten. Jag minns att jag packade ner dem i en speciell kartong och tänkte att just här kommer jag att minnas att de är. Men jag var återigen ganska trött och har därför fortfarande inte hittat de där klapparna trots att jag sökt på alla möjliga platser. En julklapp till Stella beställde jag redan i november och när hon äntligen fick öppna den på julafton så hittade jag den ännu obetalda och väldigt försenade fakturan. Det blev lite dyrare än planerat. Återigen var det trötthet. Normalt är jag strukturerad och noga med att betala räkningar i god tid. Häromdagen bestämde jag mig för att unna mig lite nya kläder till mig själv. Jag hade tänkt att jag skulle köpa några schyssta tröjor att ha under vintern och en ny väska. Istället kom jag hem med två klänningar (jag tyckte att båda vore fina att ha på nyår men orkade inte stå i kö för att prova och orkade inte bestämma mig för en) och en t-shirt (Va? Varför?). Jaja. Nu ska jag vila en stund.

Godnatt min skatt.

Det är sen kväll och du sover. Du ser så trygg ut där du ligger. Armarna är uppsträckta och täcket bortkastat. Du snarkar lite och ibland suckar du till liksom av välbehag. Ofta när jag tittar till dig då du sover känner jag det där ilet i magen. Jag kan fortfarande inte helt ta till mig att du finns där, att du ligger där helt perfekt - på riktigt. Det är inte en dröm. Du är allt jag drömt om och ändå så annorlunda. Jag trodde att vi skulle likna varandra. Det gör vi. Samma ögon. En tjock kalufs. Envisa. Samtidigt håller jag på förstå vem du är, lära känna den du håller på att bli. Och du är inte alls som jag på många sätt. Det gör mig så lycklig. Pirrig. Det känns så fantastiskt obegripligt att du blir en liten egen individ, inte bara summan av vad vi har sagt att du får och inte får göra och hur du ska vara. Godnatt min skatt. Lilla trollunge.

Lokks just like a lady

En superstor och helt egen fjärrkontroll samt en boll! Vad mer kan man önska sig? Det skulle vara mammas partyväska då förstås... Jag har försökt köra hårt på att vi ska köpa pedagogiska och könsneutrala leksaker till Stella - klossar, bollar och instrument. Därför tycker Stella såklart att det bästa som finns är att gå omkring i klänning, iklädd glittriga handväskor och mammas smycken runt halsen. Ibland undrar jag över det där med gener kontra socialt arv... Hursomhelst. Vi har haft en härlig jul med massor av god mat, fantastiska julklappar och de allra finaste människorna. God jul!

Dan före dan

Idag har jag slutat tidigt. Sitter i köket och väntar på att Stella ska vakna efter sin sovstund. Det känns så lyxigt att ha nästan hela dagen kvar att leka och mysa om hon nu är på humör för det. Stackars Stella har varit febrig och förkyld de senaste dagarna så jag hoppas att hon kurerar sig lite inför julafton...

Förskolebesök

Idag gjorde Stella ett kort inhopp på förskolan. Hennes pappa var tvungen att göra annat på förmiddagen så under 2 timmar hängde Stella med mig på jobbet. Hon tyckte att det var väldigt spännande och det fanns hur mycket som helst att upptäcka och leka med. Mina yngre kollegor; barnen, var mycket fascinerade av Stella och tävlade om att ge henne nya leksaker och att få hennes uppmärksamhet. Tänk om Stella förväntar sig samma entusiasm när hon börjar förskola? Vilken chock!

Att älska så att det gör ont

När året går mot sitt slut brukar det komma listor och galor, sammanfattningar av vad som varit bra och mindre bra under det gångna året. Det får mig att tänka på mitt 2011. Vad har jag lärt mig? Vad har jag upplevt? Det går inte att sammanfatta eller sätta ord på vad det innebär att få barn. Några saker är självklara och väntade, sådant som jag förberedde mig på. T.ex att jag inte skulle få sova särskilt mycket under detta år. Ingen överraskning direkt. Men. Den här totala, villkorslösa, sprängande kärleken. Som en knytnäve i solar plexus. Alla dessa känslostormar. Att titta på sitt sovande barn och känna så stark kärlek att man vill väcka upp denne för att det känns som att man inte kan vänta en sekund utan måste se de där fantastiska ögonen. Att vidröra med tanken hur otroligt skört och sårbart livet är. Att människor runt omkring en faktiskt förlorar sina barn. Begraver sina barn. Att ta till sig det och acceptera hur mycket man inte kan kontrollera. Att föda fram en liten varelse, summan av ens gemensamma kärlek, och tillsammans upptäcka den perfekta blandningen, de olika delarna av det vi två är och att så inse att man är tre och samtidigt ett. Vilket år! Jag har så otroligt mycket att vara tacksam över.

Plötsligt händer det!

Plötsligt händer det! Stella sover hela natten. Alltså, sover utan att vakna för att äta, skrika, leta nappen, bajsa eller nåt annat som man kan tänkas göra vid typ 4-5 på natten. Istället sover hon i 12 timmar i sträck och vaknar glad och utvilad. Värsta drömbebisen! Äntligen. Om det nu bara kunde hålla i sig. Fast jag kanske ska vara tacksam för de här 3 nätterna på rad och njuta av stunden istället för att tänka framåt. Tack Stella!

Jag tycker att det är fascinerande det här med personlighetsdrag. Stella var ett litet charmtroll från första stund, envis, dramatisk, busig. Eller som nioåringen säger "en sån som gillar fart och fläkt". Senaste veckan har hon ibland dragit sig undan korta stunder och hängt för sig själv, eller helt plötsligt vill hon sitta stilla och bläddra i en bok. Kanske hon är på väg att förändras lite, bli lite lugnare och mindre fartig? Jag vill minnas att jag var en riktig teaterapa som törstade efter uppmärksamhet som liten medan jag senare var väldigt blyg och tystlåten en period. Jag undrar hur Stella kommer att vara som tonåring - kanske en större kopia av den här busungen? Oj oj, då lär vi ha fullt upp....

Stellas rum

Nu har vi äntligen flyttat och Stella har fått ett litet, men alldeles eget, rum. Alldeles intill ligger vårt sovrum och vi körde givetvis med hårdträning att sova i sitt eget rum första natten. Hon har hittills fixat det utan problem. Första dagen var det lite läskigt att vara i den nya lägenheten där allting luktade annorlunda och nästan inga saker fanns. Men så snart vi hade fått iordning Stellas säng och några välbekanta leksaker i hennes rum så tyckte hon att det var jättespännande. Barn är så enkla ibland. Okomplicerade.

Vackerbarn

Att gömma sig

Att gömma sig är roligt. Extra kul när man håller på att flytta och det finns så många bra gömställen. Och flyttkartonger - så gott att tugga på!

Uppdatering

Nu har jag jobbat i 4 månader. Det har varit både jättekul och riktigt tungt. Visst har jobbet varit tungt i sig, det är krävande både psykiskt och fysiskt att arbeta på förskola, men det allra tyngsta har varit att lämna Stella. Det var mycket värre än jag trodde. Jag tänkte att jag var tuffare och att jag skulle känna mig avslappnad och trygg i vetskap om att hon har det bra med sin pappa. Visst har hon det bra hos sin pappa, men jag tänkte inte på hålet det skulle lämna i mitt hjärta. Jag visste inte hur det skulle kännas att leende vinka hejdå på morgonen och gråta när dörren stängts. Jag är som ett barn som säger "Min, min"! Hon är min och jag vill inte vara borta från henne 8 timmar om dagen. Inte ännu. Snart är den första tiden förbi. Snart kan varken jag eller hennes pappa ägna hela dagarna åt henne. Tiden går så snabbt. Snart kräver hon mer stimulans än vad vi kan ge. Därför vill jag vara hemma med min unge lite mer efter nyår.

10 månader och tre veckor

10 månader och tre veckor. Så liten och så stor. Nu kan hon gå. Vaggar bestämt fram, undersöker varje rum, öppnar och stänger dörrar, skåp och lådor i sin väg. Hon pratar och förstår vad nej betyder. Ibland skriker hon riktiga avgrundsvrål när hon inte får som hon vill eller när hon blir lämnad ensam i ett rum och inte vill vara själv. Hon äter det mesta med god aptit. Hon sover för det mesta bara en gång per dag. Tänk att hon varit en liten liten plutt som sovit halva dagen och varit vaken halva natten. Hon älskar att bada i badkaret och blir irriterad när man tar upp henne. Hon dansar, oj vad hon dansar, och älskar musik. Snart ett år... Lilla Stella.

Första advent utan julfint

Det här med att flytta... Sånt var mycket lättare utan en livlig och rörlig unge vid sin sida som river upp allt man packar ner. Nästa helg bär det av till en större bostad och det kliar i mina fingrar efter att få göra fint och julpynta där. Tänk att lillpluttan får ett eget rum! Synd bara att man inte kunde spola fram tiden lite, tills vi har packat ihop allting och det roliga börjar.

10 månader och 5 favoriter

När Stella är 10 månader är hennes 5 favoriter:

- Bollar, gärna tennisbollar eller studsbollar - lite större utmaning.
- Fjärrkontroll alternativt annan kontroll. Verkar vara en blivande elektriker.
- Städskåpet. Sjukt spännande att försöka sätta tänderna i klorin, stålull, batterier, vad som helst därinne.
- Toaletten och badkaret. Badkaret kan man kasta ner saker i och då låter det kul. Toaletten kan man kasta ner saker i eller försöka ta upp grejer från, vilket som, och då blir mamma galen. Kul!
- Bindor. Det där med papper var ju roligt men bindor är så mycket festligare. Först slita bort förpackningen sen försöka bita sönder dem och till sist sprida ut allt på oväntade platser, typ hallgolvet, så att alla som hälsar på kan se.

Eh, ja, det är väl din pappa då.

Jag och Stella kollade på nyheter på tv på morgonen häromdagen. Stella var måttligt intresserad av tv:n och försökte istället svinga sig över soffan för att typ bryta nacken i jakt på spännande dammråttor där bakom. Plötsligt stelnade hon till och visade med hela kroppen att hon ville ner på golvet. Jag lyfte ner henne och hon gick snabbt fram mot tv:n medan hon ropade "pappa, pappa, pappa"! När hon så kommit fram till tv:n hade kameramannen zoomat in Micke Lejnegård och istället kom ett förvirrat " ee baaba?" och sen, när hon insett förväxlingen:  "booo". Jag tyckte att det var ganska roligt. Nästan dagens höjdpunkt.

Steven Tyler och Mick Jagger!

Oj, en härlig blandning av Steven Tyler och Mick Jagger gömde sig i vårt badrum!

Smällar man får ta

När ens barn börjar gå och klättra får man vara på sin vakt hela tiden. Helt plötsligt utgör varenda möbelkant, tröskel - ja, det mesta, känns det som, en fara och potentiell snubbelrisk. Stella klättrar numera upp i soffan själv och är på god väg att svinga sig över soffryggen och isåfall antagligen landa med huvudet före efter en färd på en dryg meter. Självklart är det hela tiden dit hon vill och hon kan ju också gå till soffan helt själv, både snabbt och tyst om man råkar titta åt ett annat håll. Igår var Stella med mig i köket medan jag höll på att fixa lite. Snabbt som attan pinnade hon iväg till vardagsrummet och upp i soffan. När jag kom efter hann jag precis se henne ramla ner från soffan, som tur var inte från så hög höjd och med en matta som tog emot, men ändå. Aj aj. Hon var ledsen en bra stund och jag med såklart. När jag väl kommit över min ångest över att jag kunnat låta henne smita iväg en stund mindes jag en såhär i efterhand lite pinsam händelse då Stella var mindre. Hon var kanske 3 månader eller så och låg på en filt och tränade på att rulla från rygg till mage. Helt plötsligt råkade hon rulla med huvudet över en plastleksak. Jag ringde till Bvc i panik och trodde att hon blivit allvarligt skadad (deras små huvuden är ju så känsliga!). Fick till och med sköterskan att gå och rådfråga en läkare och ringa upp mig. Skäms lite över det nu... Tur att det var en snäll sköterska som antagligen mött fler nojjiga föräldrar än jag.

Kalaspingla!

Har inte bestämt om jag ska ha de här coola brillorna på kalaset. Måste spegla mig...

Jag tror att jag kör på den intellektuella looken, med brillorna i munnen...

Kalas-lördag

Jag vet inte vem jag ska tacka för sovmorgonen, då jag inte tror på någon gud, men skönt var det iallafall. Stella har under några veckor fått en ny ovana som innebär uppgång mellan 5-6, men idag sov hon snällt till närmare 7.30 så att hennes förkylda mamma fick vila lite. Nu förbereder vi för en kalas-dag då åttaåringen har blivit nioåring.

Leka med andra

Idag slutade jag tidigt och mötte upp Stella och hennes pappa på öppna förskolan. Där var det superkul tyckte Stella. Själv tyckte jag att det var jätteroligt att få se Stella leka med andra barn. Det är ju lite skillnad jämfört med när jag var föräldraledig och gick dit. Det är så fantastiskt att barn alltid känner igen och dras till andra barn. Jag har väldigt roligt när jag iakttar hur de liksom kommunicerar med varandra, känner på varann, säger något, rycker leksaker, smakar på och så vidare. Sedan, vid typ 18 månaders ålder är de redo att skrika "nej" och "min" till andra små kompisar på förskolan...
(Stella, som kan promenera omkring helt själv nu, gjorde succe med sina eminenta, snabba och välbalanserande ben. Eller så var det i hennes fåniga mammas huvud.)

Skrik skrik skrik

Jag har känt mig väldigt stressad av olika anledningar de senaste månaderna. Eller ska jag vara riktigt ärlig så har jag känt mig lite småstressad sedan vi fick barn, med ett kort uppehåll under sommaren. Jag är nog en person som lätt blir stressad. Hoppas att inte Stella också blir sån, utan mer som sin käre far, lugn och glad. Hursomhelst. Jag har kommit fram till att något som jag har svårt att inte bli stressad av är barnskrik. Hu! Förra veckan jobbade jag massor och hann göra bort mycket som jag varit stressad över och sedan dess har jag varit lugn, glad och hittat på massor av roliga saker med barnen. I helgen var Stella lite klängig och mammig. Det skreks en del och gräts. Idag på jobbet hade jag två följeslagare varav den ena grät konstant över att inte få vara i min famn hela tiden. Om jag bytte en blöja så hade jag min lilla följeslagare bredvid, vrålande och med armarna uppsträckta, samma sak om jag dukade, plockade undan, klädde på eller av någon. Till sist kände jag att jag knappt kunde tänka klart på grund av allt skrikande, men det lugnade ju såklart ner sig efter ett tag. Men när Stella började låta på samma sätt vid nattningen för en stund sedan kände jag att jag fått höra tillräckligt mycket skrik den här veckan. Önskar att jag kunde trycka på en mute-knapp när jag går in på jobbet ibland. Åh så skönt det vore!

En gåva

Det kanske borde vara en självklarhet, men då och då slås jag av hur fantastiskt det är att just vi fick just Stella och att hon i sin tur blev en sån otrolig blandning mellan oss båda, storbrorsan, någon annan släkting här och där och en alldeles egen unikhet som bara hon har. Att få barn är verkligen inte en självklarhet. Att få barn är den allra största gåvan som finns.

Grattis! Kolla vilken fin present ni fick!

Är det dag eller natt, har jag kläder på mig, vad händer?

Kung fu-bebisen växer och blir stor!

Trappor!

Idag har vi haft intensiv trappträning. Mycket bra för lår och rumpa.

Stella hjärta nycklar

Ser ni blicken? Den säger "Om du tar nycklarna ifrån mig så dödar jag dig!"

Vaddå, jag är ju ett fullfjädrat proffs!

Det är helt fantastiskt att se sitt barn börja gå. Helt plötsligt går hon bara. Lätt som en plätt. En dag 4 steg, nästa dag 6, tredje dagen 10 och nästa vecka småspringer hon fram som att det alltid varit så. Tänker på när jag var tonåring och smutsade ner mina nya skor så att jag kunde säga att jag de inte var sprillans nya längre ("Äh, de har skorna har jag köpt för lääängesen"). När Stella blixtrar förbi i snabb fart och jag fascinerat tittar och ropar på henne så tittar hon upp och ger mig en blick i förbifarten som ser ut som att "Vaddå, det har har jag ju varit proffs på länge, häng med nu"...

Poesi igen

När Stella var mindre läste jag för henne ur  Joe Frazier och 49 (24) dikter av Srdjan Valjarevic. Eftersom Joe Frazier avled häromdagen kom jag att tänka på denna diktsamling som jag äger i översättning  (originalet är skrivet på serbiska). Det är en av mina favoriter och jag hoppas att vi en dag om inte allt för lång tid kan läsa originalet. Att jag fastnade för den författaren är extra roligt eftersom jag långt senare träffade Stellas pappa som kommer från liknande, men ändå helt olika trakter.

Den här dikten är lång och funkade alldeles utmärkt för att lugna ner en kolikbebis på 6-8 veckor.

Clinch II

Det är inte för att göra mig märkvärdig
jag vill säga det här:
jag behövde aldrig gå i sjömanskostym när jag var liten.
Pappa rökte inte pipa. Mamma vankade för det mesta omkring med plastpapiljotter i håret,
på söndagkvällarna
i hallen i vår lägenhet fem trappor upp i vårat hyreshus.
Syrran stod och hängde med nån kille nere i porten.
Jag läste aldrig latin, var dålig i teckning,
hade svårt för att uttala en del ord på mitt eget modersmål.
Biologi, fysik, kemi, matematik. Inget fastnade.
Världshistorien hade jag bara ytligt hum om.
Tråkade något ut mig de första trettio raderna läste jag det inte.
Filosofi visste jag knappt vad det var. Inte ens schack lärde jag mig.
Men det var det här jag ville säga,
att ändå fast jag är som jag är har det min egen hand
får ner på pappret alltid fascinerat mig
att en sån som jag kan skriva och betrakta det som viktigt.
Någonstans tog jag mig den rätten.
Att till och med kalla det arbete.
Inte ens nu, då en grön larv kryper över
höger handled avbryter jag det jag vill skriva
med kulspetspennan i tre av högerhandens fingrar.
Det är arbete det.
Jag vet att jag är tafatt och fumlig och dålig på det mesta.
Men det är fumligheten som har tvingat mig att
föra handen över pappret
och ordna orden
som jag andas med som jag
drar in luft genom som genom ett tunt vasstrå.
Och först där, börjar mina studier.
Med fingerblommorna
börjar jag att sjunga
det kanske inte syns på mig:
men det knakar i
lederna, knäna, armbågarna,
nackkototna, axlarna
när jag sträcker på mig:

alltså måste det iallafall
vara nån vits med det här.

Små listor

Liten lista på förändringar som inte är så avlägsna längre:

- att  köpa riktiga vinterskor i typ storlek 22

- när vårt barn sover i eget rum

- att ha 1års kalas

- när vårt barn inte längre tillbringar hela dagarna med någon av oss föräldrar


Lista på förändringar jag ännu inte vant mig vid:

- att omnämna mina egna föräldrar mormor och morfar för Stella

- att gråta hejdlöst över hemskheter som drabbar barn, familjer eller gravida

- att när folk pratar frågar något om "min dotter" så menar de Stella, inte sina egna döttrar

- att jag faktiskt inte kan spara alla babykläder och gravidkläder om vi inte ska ha ett till barn

Hipp hurra

Idag är det ingen vanlig dag! Idag är det Stellas 10-månaders dag! Hurra, hurra, hurra! Det är väl en klyscha, men fy farao vad snabbt tiden går... Nu går hon, babblar för fullt, klättrar, äter det mesta (ja, hon gillar fisk också, både vit fisk och lax!) och förstår vad nej betyder. Snart får vi fira hennes första jul och sedan födelsedag.

Åh så gott det ska bli med läsk!

Smaka smaka lite kaka

Det är så skönt med helg då man får äta massor av goda grejer. Eller åtminstone tugga på massor av lockande förpackningar.

Det heter väl föräldraledighet, inte mammaledighet?

Eftersom jag inte fick så mycket sömn inatt var jag lite irriterad på morgonen och det fick mig att fundera allmänt på sådant som irriterar mig. Därför tänkte jag dela med mig av några irritationsmoment sedan vi fick barn (och med vi refererar jag till mig själv och barnets pappa). Jag valde att börja arbeta när Stella var 7 månader, dels eftersom vi ville dela på föräldraledigheten så lika som möjligt och dels för att min arbetssituation krävde det (en helt annan historia som jag grubblar mycket på). Att jag började arbeta så "tidigt" ansågs nog lite chockerande av många, vilket jag ändå var rätt förberedd på. Men det jag inte var förberedd på var att så många skulle fråga vem som tar hand om Stella när jag arbetar. För mig kändes det ganska självklart att människor borde anta att hennes pappa är föräldraledig då jag arbetar. Men många har frågat om det är mormor eller farmor som är med Stella på dagarna. När jag talat om att hennes pappa är föräldraledig har min sambos förträfflighet applåderats och höjts till skyarna (detta är främst av äldre kvinnor). "Men så fantastiskt!" Första gången jag fick frågan om vem som var hemma med Stella så var det av en äldre kvinna med invandrarbakgrund, så jag tänkte att det kanske är något hon är ovan vid och därför är det inte så konstigt. Men sedan hände det vid flera tillfällen och de som frågat har visserligen ofta varit äldre, men inte lastgamla. Och aldrig har en man frågat så. Enbart kvinnor. Märkligt...

Ditt ord är min lag

Fick vakna vid 4 imorse och gå upp vid 5.  Dessutom tyckte Stella att jag, när jag hålögd släpat mig upp, skulle bära runt på henne på en arm (som en liten drottning) så att hon kunde peka vart hon ville gå och säga vad hon ville se. "Ampa" betyder: gå till lampan nu, slöfock.
"Titta" betyder först stirra fascinerat, sedan slita, dra och till sist försöka äta. För mig gäller det under tiden att försöka hålla Stella i rätt position och inte släppa, annars kommer ett till uppfordrande "Titta".
"Oma" betyder: visa mig den största blomman nu och låt mig försöka slita sönder alla blombladen.
"Nänä" sagt i hotfull ton betyder: försök inte släppa ner mig på golvet för då kommer jag att skrika.
"Of" betyder vovve och när jag inte kunde trolla fram en vovve sådär vid halv sex blev hon lite besviken och fick trösta sig med att leka med en nalle istället.

Vikarie

Vilken tur att det finns vikarier som kan rycka in när man känner sig lite krasslig själv!

Föräldraledig

Jag är hemma sjuk från jobbet, idag och igår. Det känns lite som att gästspela som föräldraledig igen och jag längtar tillbaka som bara den. Sentimental som jag är känns hela föräldraledigheten, koliktiden och sjukhustiden som en rosa skimrande hägring där allt var mysigt och ingenting jobbigt (fast jag har jätteont i halsen, feber och värk i kroppen). Nä, vadå, jag grät väl aldrig och inte var jag så trött. Nej då.

Vad man hinner på två sekunder

Hallå, vad vill du? Jag har inte tid att stå stilla, måste gå!

Vet inte om det beror på att jag är förkyld och sitter och ligger stilla mycket mer, men jäklar vad snabb hon har blivit! Två meter på två sekunder krypandes och två meter på tio sekunder gående med den där söta nybörjarvaggande stilen. Och hinner dessutom riva ner allting från valfritt bord, skåp, hylla, låda på två sekunder också, medan en hostig och trött mamma knappt hinner reagera.

Kämpigt.

Jag kämpar nu. Känner mig jättetrött. Stella har verkligen inte varit på strålande humör de senaste två veckorna. Stressigt på jobbet. Stressigt hemma. Dåligt samvete över någonting för det mesta. Drömmer om jobb och vaknar och känner mig lurad på sömnen. Usch. Sen blir jag ännu mer stressad när jag tänker på hur mycket min stress kan påverka Stella. Vilket svammel. Nu ska jag dricka te och inte flytta mig från soffan på minst två timmar. Så får det bli!

Dansa dansa dansa!

Vi lyssnar mycket på musik hemma. Spelar musik. Spelar gitarr. Varje dag. Och Stella dansar alltid när hon hör gitarren. Alltid. Ibland står hon och dansar och ibland sitter hon och liksom vaggar fram och tillbaka i olika hastighet, beroende på låtens tempo. Hur gulligt som helst. Nu tror jag att hon även vill lära sig att spela gitarr. Kanske vi kan ta lektioner tillsammans.

Lördagmorgonen

Lördagmorgonen  är den bästa stunden på hela veckan. Då går jag upp med Stella, oftast vid 6.30 men ibland tidigare och någon gång först kl 7. Sen hänger vi tillsammans, leker och myser helt själva medan Stellas pappa tar en välförtjänt sovmorgon. Vi kramas i soffan, dansar framför spegeln, ser på Mitt i naturen, äter frukost, leker och planerar dagen. Nu ska Stella ta en liten powernap och sedan ska vi gå ut på en promenad.

Jag antar att det här dåliga samvetet man får som förälder håller i sig tills barnen är vuxna och kan fortsätta hela livet. Jobbigt. Just nu har jag fruktansvärt dåligt samvete och svårt att hitta något bra sätt att hantera det. Ja, det är så illa att jag ibland gråter när jag cyklar till jobbet. Det känns liksom så obegripligt svårt att inte längre kunna ha den där intima ständiga närheten med mitt barn, att den aldrig kommer tillbaka. Nu är Stella så stor att hon har förstått att jag kan försvinna och vara borta länge, hela dagen. Därför vaktar hon mig hela tiden när jag är hemma. Det känns så hemskt. Som att hon tycker att jag är opålitlig och en sådan mamma vill jag absolut inte vara. När jag skulle åka imorse började hon gråta och försökte följa med, samma sak i förrgår. Jag måste lära mig att palla det. Ibland tänker jag att det kanske vore enklare om jag jobbade med något annat, som inte påminde mig om Stella så mycket. Nåja, nu är det snart helg och då ska jag hinna spendera i princip all vakentid med lillan...

Att göra Stella ledsen

Ett stensäkert sätt att få Stella att gråta (varför man nu skulle vilja det) är att sjunga sorgliga sånger. Jag tycker mycket om 'Himlen är oskyldigt blå' och brukar ofta nynna på den. Men inte längre. Det räcker med första strofen så börjar Stellas underläpp att darra och hon snyftar -sedan dröjer det inte länge förrän hon stortjuter. Detsamma med 'Vem kan segla förutan vind'. Storlipen. För kanske en och en halv månad sedan skulle jag trösta en ledsen Stella genom att sjunga 'Himlen är...', varpå hon började gråta hysteriskt och höll på så jättelänge. Jag tyckte att det var konstigt men kopplade inte ihop det med mitt låtval. Några dagar senare hände samma sak när vi låg i sängen och hade mysigt och jag sjöng olika sånger för Stella. Sedan har jag testat några gånger för att få bekräftat och visst är det så. Varje gång. Hon måste tycka att det är hemskt med sorgliga låtar. Eller kanske är hon ett musikaliskt underbarn?

Minus och plus

Har varit hemma och i myskläder stora delar av helgen. Längtade halva veckan till helgen och kände att jag verkligen behövde ladda inför en tung vecka. Så missade jag istället min sovmorgon som jag brukar få på söndagar eftersom Stella skrek så högt att inga öronproppar kunde dölja ljudet. Stella har hostat mindre och kompenserat det genom att vara arg då jag inte befunnit mig inom en radie på 1 meter. Men på plussidan: hon har varit nöjd när jag hållit mig nära, alternativt burit henne. Och det har inte regnat, så vi har kunnat vara ute mycket. Nåja, om hon trycker ut en tand snart, gärna en hörntand, så förlåter jag henne det hetsiga temperamentet som jag inte fattar vem hon ärvt ifrån...

Samtal mellan beundrande föräldrar

Pappan (uppspelt): Kolla! Nu gömmer hon sig! Stella? Var är Stella?
Mamman (uppspelt och med hög röst): Var är Stella? Vaaar är Stella?
Mamman och pappan samtidigt: Dääär är Stella!
Pappan: Haha. En gång till. Var är Stella?
Mamman (mer uppspelt): Vaar är Stella?
Mamman och pappan tillsammans: Däär är Stella!
Pappan: Hon tycker att det är roligare att gömma sig själv än att man gömmer sig för henne.
Mamman: Jaa. Verkligen.
Pappan: Är inte det ovanligt?
Mamman (med viktig och stolt min): Det är nog ovanligt när barn är såhär små. Men hon är så smart, eller hur Stella? Jaa, det är du!
Pappan och mamman nickar bekräftande: Jaa!
Mamman: Men det är inte bara det där med tittut. Hon har ju så bra minne också.
Pappan (uppspelt): Ja! Hon kommer alltid ihåg var sakerna jag gömmer för henne är. Alltid! Hon ger sig inte förrän hon får fjärrkontrollen eller kaffekoppen.
Båda föräldrarna nickar återigen bekräftande mot varandra medan det lilla barnet till synes slött och obrytt tuggar på en petflaska bredvid.
Mamman: Kolla! Hon vet att man ska dricka från flaskan. Hon härmar dig när du dricker direkt från flaskan.
Pappan (ler): Mm. Mums vad gott! Är det gott Stella? Nähä, du ska ha nappen istället.
Mamman: Hon är så söt när hon ska ge oss nappen. Hon liksom bjuder och sen tar hon tillbaka den som att hon retas. Stella! Titta! Tutte! Mamma tar tutten! Mmm!
Pappan (mindre uppspelt): Jaa.
Mamman: Får mamma smaka tutten?! Mmm. Kolla, nu tar hon tillbaka den. Vilken finmotorik hon har.
Pappan: Jaja. Nu räcker det.

Drömmer...

På min arbetsplats har man möjlighet (och med man räknas främst de som har arbetat lääänge) att gå ner till
80 % i arbetstid och ha en ledig dag i veckan. Ganska lockande. Nu är ju inte det något som jag har möjlighet att göra, men jag brukar dagdrömma om hur jag skulle vilja att livet ser ut om ett halvår eller så, när Stella går på förskola. Jag skulle önska att hon kunde ha en ledig dag i veckan. En dag då hon och jag kunde leka och mysa hemma tillsammans. Jag skulle också önska att hon slapp ha 8-timmars dagar och istället kunde gå på förskolan typ kl 9-14. Det här är ju svårt att genomföra då Stellas pappa arbetar kontorstid och jag alltifrån 6.30-17.30. Men den där lediga dagen alltså... Tänk vad härligt att ha en ledig dag med sitt barn utöver helgen! Sånt drömmer jag om när jag inte fantiserar om fantastiska semesterresor som vi inte kan spara tillräckligt pengar till, eller det där huset som vi aldrig kommer att ha råd att köpa ...

Inte mycket att säga.

Det finns inte mycket att säga. Sjuk bebis, sjuk åttaåring, krasslig och trött pappa, stressad och trött mamma. Nu räknar vi ner till helgen.

Mer poesi

Jag vill så gärna tro att Stella uppskattar när jag läser för henne. Jag vill tro att det tillför något i hennes utveckling, att det tillför något i de pusselbitar som formar den person hon blir och jag vill tro att hon tycker om det. Därför fortsätter jag med ytterligare några diktfavoriter, utöver tidigare nämnda Tranströmer. Trogna bloggläsare (typ Stellas allra närmsta familj) minns kanske att Stella undersökte en pocket med Wislawa Szymborska? Det är en av mina absoluta favoritförfattare och därför har Stella hört mycket av Wislawa. Här kommer 2 av våra favoriter:

Den första dikten läste jag när vi låg på sjukhuset med en ynklig Stella och jag försökte peppa mig själv. Den andra dikten tänkte jag mycket på när jag var nykär i Stellas pappa (hur länge kan man förresten vara det?!) Ungefär som med Tranströmers dikter alltså.

Noterat (från 'Stunden' 2002)

Livet är enda sättet
att beväxa med löv,
hämta andan i sanden,
flyga upp på vingar;

att vara en hund,
eller stryka den över pälsen;

att skilja smärta
från allt som inte är det;

att få plats i händelserna,
ta vägen i vyerna,
leta reda på det minsta bland misstagen.

Ett enanstående tillfälle
att minnas för en stund
vad man pratade om
i den släckta lampans sken;

att åtminstone en gång
snava på en sten,
bli våt i något regn,
tappa nycklarna i gräset;

och följa med ögonen en gnista i vinden;

och utan uppehåll inte veta
något viktigt.

I öppen dag (från 'Rop till yeti' 1957)

Vi ligger nakna, du och jag,
vackra för varann - och det räcker -
klädda i bara ögonlockens blad,
med den djupa natten som täcke.

Men alla vet ju att vi är här:
de fyra hörnen och denna kamin,
den sluga skuggan på stolen där,
bordet så tyst med menande min.

Och lika väl vet denna tekopp
varför på botten det finns en slatt,
och Jonathan Swift har tappat allt hopp
att han ska bli läst denna natt.

Och fåglarna? De ser allting klart.
Jag har minsann märkt vad de gör:
de ritar på himlen med väldig fart
det hemliga namn jag kallar dig för.

Och träden? Säg mig, kan du förstå
om vad de viskar och prasslar?
Du säger att vinden tar reda på
vilka vi är och tisslar och tasslar.

In genom fönstret dunsar ett nattfly
och dansar tungt som en albatross
hit och dit, varje riktining är ny,
det surrar så envetet över oss.

Det ser kanske mer än vi gör nu -
har insekten ögon som katten?
Jag anade inte, inte visste väl du,
att våra hjärtan lyser i natten.

Om man har tid över..

... så kan man gömma sig och riva lite papper.

Frisk luft!

Stella gillar att vara ute. Om hon är sur och gnällig inne så blir hon alltid på bra humör ute. Hon undersöker träd, löv, blommor, buskar och annat, gärna tuggbart, i hennes väg. Just nu har hon dessutom en period då hon sitter lugnt och stilla i vagnen och studerar allt runt omkring. Om en hund råkar vara ute på promenad samtidigt som vi är lyckan total. I helgen har vi introducerat gunga och rutchkana i lekparken och det var jättekul. Åh vad jag längtar tills hon kan gå och springa omkring utomhus!

Pussar och ögonblick man minns

Tidigare idag lekte Stella medan jag satt bredvid och lyssnade på musik. Stella var helt fokuserad på sin petflaska med okokt pasta i. Men plötsligt, när Annika Norlin sjöng "Dom jävlarna ska skjuuuutas" så tittade Stella länge och ingående på mig, sedan strök hon mig på kinden utan att släppa min blick. Därefter återgick hon till att skaka sin flaska och struntade fullkomligt i att jag satt där. Ibland känns det som att barn förstår så mycket mer än man tror...

Fem favoriter just nu

Det bästa som finns i Stellas värld just nu är:
- elektronik (you name it; sladdar, kontroller, lampor, uttag)
- pappas klocka
- papper
- dansa till gitarrmusik
- nycklar, inte leksaksvarianten utan äkta vara

En annan rolig grej som verkar bli mer och mer populärt är att mata mamma och pappa med saker, en napp eller en majskrok eller något annat.

Mat och mattraditioner

I valet mellan att vara en prestigelös förälder som glatt shoppar loss på industrimat eller en som lagar ekologiska storkok med allehanda nyttigheter så lutar jag mer åt hemlagade varianten men är lite prestigelös ändå. När Stella började äta mat så gillade hon inte barnmat på burk särskilt mycket, förutom fruktpuréer. Efter att ha smakat en sån där potatis och kött-mix kan jag inte annat än hålla med - det smakade liksom inte mycket alls jämfört med den hemlagade sorten. Stella är inte mycket för kött utan verkar vara mer vegetarian just nu. Hon gillar potatis, tolererar makaroner, älskar avocado, majs, broccoli, ärtor, paprika, gröna bönor och testar lite tomat. Köttfärs och kalkon funkar men det får inte vara för mycket.

När det gäller gröt så kan våra egen gröt inte tävla mot den där industrivarianten. Stella stenvägrar äta hemlagad gröt. Jag tyckte bestämt att hon tittade med förakt på min grahamsgröt som jag försökte få i henne en morgon. Jag försökte även lura henne med hälften hemlagat och hälften pulver, men det var inte heller populärt (eh, hon spottade och kastade bort tallriken).

Vi har matat Stella för att undvika kladd. Jag vet att det är väldigt populärt att låta barnet lära sig från början att själv stoppa i sig, men jag var alldeles för pedantisk för att göra så. Stella fick äta majskrokar själv och det älskade hon tills hon upptäckte att annan mat hade smak och därmed är godare. Nu ger vi henne mat först och låter henne sitta kvar med lite småplock (avocado, majs, makaroner, små tuggvänliga bitar av något hon passande från vår mat) medan vi äter. Det är så mysigt att äta tillsammans!

Eftersom Stella är allergisk så har vi inte vågat testa vissa saker på henne. Vi har undvikit tomater och andra röda saker. Morot har funkat och även äpple och hallon, vilket jag är glad för! Vi har inte testat fisk ännu eftersom jag var väldigt allergisk mot fisk som barn. Jag älskar fisk och jag tycker att det bästa som finns är när vi alla kan äta samma mat. Jag hoppas att Stella också är en fisktjej så att hon kan få i sig ännu mer proteiner och nyttigheter. Därför ska vi göra ett försök med lite vit fisk nu. Håll tummarna! Vad gillar era barn för mat och vad har ni för mattraditioner med dem?

Flytta

När det närmar sig jul ska vi flytta. Stella är mycket förväntansfull inför att få eget rum så hon har redan börjat att packa så smått.

Köra på och stanna upp

Det är stressigt på mitt jobb nu. Jag är tyvärr en sån som lätt blir stressad och särskilt när jag kommit tillbaka från föräldraledighetslunken då livet liksom går i ett annat tempo. Nu är det inte fler inskolningar men istället sjukdomar: magsjukor och ständiga förkylningar, femårsgrupper, administrativa uppgifter, möten som ska planeras, små projekt som ska startas och en ständigt närvarande känsla av att något är glömt och inte har hunnits med. Idag har jag och mina kollegor på avdelningen ackompanjerats av en liten kör på typ 5-6 små ettåringar varav några har riktigt gälla röster som gallskrikit till och från, i vissa fall kändes det som konstant, i några timmar. Det är ju lätt att det smittar andra om en liten är trött, ledsen eller krasslig och borde ha stannat hemma.

Samtidigt som jag känner mig mycket stressad vissa dagar eftersom det är så mycket som ska fixas när man startar upp en ny avdelning och alla skolas in intensivt, så känner jag också en annan slags stress på grund av att dagarna går så snabbt och veckorna försvinner en efter en. Ibland hinner jag inte träffa Stella på morgonen om jag börjar jobba tidigt och ibland när jag slutar sent så hinner jag bara vara med henne i typ 2 timmar innan hon somnar. Och helgerna går såklart så fort som helger brukar göra. Det känns ibland som att allt går så snabbt att jag inte hinner njuta tillräckligt av nuet.

Därför är jag tacksam över att jag kommit på ett litet knep som gör det lättare. Jag ser till att ha små "stoppskyltar" inplanerade på den 110km/h-sträcka som är livet just nu. Dessa ska gärna vara av olika sorter också. Någon kul grej som jag ska göra med Stella. Något kul som jag ska göra med Stellas pappa. Det behöver inte vara så mycket, jag är inte kräsen. Att gå ut och äta god middag, en konsert eller bio. Och slutligen lite tid att vara ensam. Lite egen tid hemma eller borta. Ikväll är jag ensam hemma, eller ensam vaken rättare sagt. Förutom att njuta av tystnaden så letar jag en lämplig kväll i kalendern att bjuda ut Stellas pappa på middag. Sedan ska jag bara flytta mig från soffan om Stella kräver det innan jag slutligen försöker somna tidigt så att jag orkar med en lång dag imorgon. Förhoppningsvis en lugnare dag. Ja. Så ska det bli!

Tomas Tranströmer

När Stella låg i min mage funderade jag ofta på vad hon (jag var rätt säker på att det var en hon) är för en filur och hur hon skulle komma att bli som person. Jag tänkte att hon kanske skulle ärva sina föräldrars intresse för litteratur och jag hoppades och hoppas att hon ska tycka om att läsa. Därför har jag också läst ganska mycket för henne sedan hon föddes. Ibland sagor men oftast sådant som jag själv tycker om och då i princip alltid poesi.

För några dagar sedan blev det klart att Tomas Tranströmer får årets Nobelpris i litteratur, vilket gör mig väldigt glad. Jag har flera minnen till hans dikter men minns särskilt två. En heter C-dur och den är för mig förknippad med när jag och Stellas pappa träffades. Den andra heter Romanska bågar och den läste jag för Stella när hon låg i sin solbädd på sjukhuset. Såhär lyder den:

Romanska bågar (från 'För levande och döda' 1989)

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Söndag

Stella är ju inte på topp just nu. Hela veckan har varit mer eller mindre jobbig för stackaren och nu under helgen har det blivit värre och värre. Idag åkte vi iväg på lite äventyr en stund alla fyra och Stella visade sig vara en riktig liten vetenskapstjej, kanske nästa Einstein. Hon har fascinerat studerat olika maskiner, läst (nåja) fakta om svarta hål och kvinnliga vetenskapsmän (varför kallas det så?) samt undersökt olika stensorter. Sedan drog vi hem och Stella återgick till sitt gnällande. Kanske söndagsångest eller missnöje med inredningen hemma, vad vet jag?

Hm, vart ska jag resa?

Klättra i trappor är så bra träning!

Go, go, go!

Hörni! Nu tar hon sig alldeles strax fram i egen regi, vår lilla stjärna! För några dagar sedan tog Stella något steg helt själv utan att hålla i sig någonstans. Detta upprepade hon flera gånger, med ett stort leende på munnen. Idag klämde hon till med en liten promenad på typ tre-fyra små steg helt själv mellan soffan och bordet. Vilken grej, ändå, att lära sig att gå helt själv utan någon annans hjälp. Den där minen är liksom oslagbar, glädjen, stoltheten. Oj oj oj...

Tyvärr har jag inget foto på en gående Stella, så ni får lita på mig och hålla till godo med ett vanligt suddigt foto på Stella med något i munnen. Men någon dag ska jag minsann fånga henne på bild. Eller film!

Mamma eller pappa?

De senaste dagarna har Stella varit grinig och bitvis på jättedåligt humör. Vi har försökt hitta olika orsaker. Ont i magen (tror att hon fick en släng av magvirus från mig), nya tänder som är på väg och kliar, utvecklingsperiod eller att hon är lite orolig för att det är en stor omställning att lära sig gå (ja, för någon dag sedan kom det små pytte steg utan stöd!).

När jag var hemma med magsjuka så höll Stella igång med både skrik och krav på att bli buren och få tugga sönder vad hon vill. Idag när jag kom hem från jobbet så satt Stella lugnt och rofyllt i vardagsrummet. Hon var glad och lekte förnöjt. Hennes pappa berättade att hon hade varit glad och nöjd hela dagen. Det gick kanske 30 minuter. Sedan satt hon igång med att skrika "nej, nej, nej" och grymta missnöjt åt det mesta och till sist storgråta. Jag tog ut henne i vagnen och hon lugnade ner sig lite men ville fortfarande att jag skulle bära henne hela tiden. När vi kom hem hängde hon med sin pappa i ett annat rum och jag hörde dem vissla och skratta. Sedan kommer hon i full fart efter mig och sätter igång att skrika och gråta igen. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är hon orolig att hon måste hålla koll på mig så att jag inte försvinner (till jobbet)? Eller så är hon lugnast när hon har full uppmärksamhet från antingen pappa eller mamma? Eller så är det bara så just nu...

Hursomhelst kan jag inte släppa det där dåliga samvetet man verkar ska ha i 20 år framåt. Varje morgon när hon är glad och jag ska jobba så känns det som att mitt hjärta går sönder lite när jag måste stänga ytterdörren framför henne. Min lilla söta plutt. Imorgon ska jag försöka tänka på att hon antagligen är glad hela dagen när inte jag är där...

Magsjuka

Usch vilken dag. Jag har fått magsjuka och Stella har också ont i magen samt några nya tänder på gång. Hoppas vi båda mår bättre imorgon och att ingen annan i familjen blir sjuk. Fy för magsjuka!

Nej nej nej

Vi har hängt hemma och myst hela helgen. Lagat god mat. Testat lite nya smaker. Hälsat på en 10månaderskompis. Promenerat. Spelat gitarr. Sett på film och tv. Fått besök av mormor och morfar. Och surat en del. Både igår och framförallt idag har Stella varit på ett mindre strålande humör än vanligt. Sur som en citron. När vi har tagit bort saker som hon vill leka med (läs bita sönder alternativt kasta hårt i trägolvet) har hon skrikit och gråtit. "Nej nej nej" har varit lite av helgens mantra. Samtidigt har hon blivit så mysig vår lilla tjej. Hon har börjat kramas och pussas. När Stella börjar bli lite trött så kommer hon spurtande och så kryper hon tätt intill, kind mot kind och kramas i flera sekunder innan hon spurtar vidare mot något spännande. Om man har tur kan man få en riktigt blöt puss också. Och det säger man såklart inte nej till. Jag försöker för övrigt att inte säga nej särskilt ofta så att Stella ska lära sig andra roligare ord. Som puss eller gott till exempel.

Dagens smaker

Idag har Stella smakat några nya saker - gurka, blåbär och hallon. Som vanligt har hon även försökt att smaka på diverse annat, skräp, sladdar, papper, ett batteri.

Men vad säger du, får jag inte smaka på det här lövet?

Stella i Dublin

När Stella var ett litet yngel i min mage åkte vi till Dublin för att hälsa på världens finaste syster. På en gångväg kantad av lummiga träd och en låg mur beklädd med små barnskor (jag vet inte varför muren var täckt av hundratals små skor) berättade jag för första gången för någon, syrran, att vi ska få barn. Det hade jag längtat efter sedan jag höll den där lilla stickan med blå streck i min hand.

Under de där vårdagarna i Dublin hade jag med ett brett känsloregister. Trött, hungrig, uppblåst, tjock, fnissig, glad, rädd, orolig, nyfiken, konstant kissnödig, förvirrad, glömsk, illamående och lycklig. På morgnarna funderade jag över hur jag skulle orka jobba genom nästan hela graviditeten. Under shoppingrundorna förfasades jag över vad jag skulle ha på mig några månader senare. Vid en stojig pubdisk undrade jag hur jag skulle klara mig utan saker jag älskar under så lång tid - massor med kaffe, ost, kex och goda viner. På biblioteket förlorade jag mig själv i gamla mästerverk, strök med varsam hand längs bokryggar jag älskar, läste poesi, såg utställningar om författare jag beundrar och glömde allt annat för en stund. I utgången till biblioteket lämnade jag en kort dikt till mitt yngel, nedskriven med darrig hand på en post it i en monter för besökande poesifantaster. Sena kvällar (nåja, inte så sena) låg jag med en hand på magen och fantiserade om hur det skulle bli. Det nya livet. Det vuxna livet. Med barn. Hela tiden med ett obestämbart pirr, både förväntansfullt och oroligt; tänk om något skulle hända med vårt lilla yngel.

Jag hoppas att jag och Stella kan åka tillbaka snart. Jag vill gå med henne på små kullerstensgator och titta på skivor. Jag vill busa i gräset i en park. Sitta på ett cafe och prata om livet med syrran. Åka ut ur stan mot blått, grönt, gult och grått.

Bo!

Igår vaknade Stella mitt i natten och satte igång med att skrika. Efter lång tid (drygt en timme, vilket känns som en evighet under natten) lyckades jag och hennes pappa få henne lugn och redo att somna om (trodde vi). Vi lade oss i sängen och försökte somna om själva. Då ställde sig Stella upp i sin säng, slet till sig den halvtomma vällingflaskan som stod kvarlämnad vid spjälsängen och ropade glatt "Titta Bo, titta Bo!" Eftersom Stellas morfar Bosse sov gott flera mil bort så kunde han inte höra henne, men om han hade kunnat hade han nog varit stolt...

Guld

Igår var jag jättetrött och kände mig lite risig, på väg att bli sjuk. Stella var jättesnäll och sov i princip hela natten så jag fick till och med gå upp före henne på morgonen, vilket sällan händer. Sedan hade jag en jättebra dag på jobbet. Lugn och ro, härlig femårsgrupp-träff, mysiga samtal med barnen, tid att fixa saker jag länge tänkt göra. Mysigt och bra helt enkelt. När jag kom hem lagade Stellas pappa supergod middag till oss. Efter middagen åkte vi en sväng till stan och jag hittade nåt fint att ha på mig. När vi kom hem däckade Stella i sängen och jag kunde fixa lite té och varva ner lite. Såna här dagar är guld värda!

Den vassaste kniven i lådan

Före jag fick barn kunde jag hålla med andra om hur löjligt det är att jämföra barns utveckling, på det där tävlingsaktiga viset: har han inte lärt sig att äta med sked ännu? Min son var minsann bara så och så gammal. Alla är vi ju olika, bra på vissa saker och sämre på andra, snabba på några vis och långsamma på andra. När barn är små, alltså bebisar, händer det så otroligt mycket och så snabbt. Man tar små pyttesteg och ibland större kliv mot en färdig liten person som kan klara sig något sånär själv i viss mån. Lyfta huvudet, ligga på mage, flytta föremål mellan händerna, sitta, smaka mat, krypa, stå, gå, formulera ord och så vidare.

Givetvis tycker vi att Stella är fantastisk på alla sätt och vis - den allra mest fantastiska unge som finns. Dessutom råkar vi tycka att hon är otroligt intelligent, något som hon självklart ärvt från sina föräldrar och då särskilt sin mamma. Jag skäms lite för att erkänna att jag ibland jämför henne med andra just precis så där tävlingsaktigt, men som tur är bara hemma där inte andra hör. Idag hade Stella och hennes pappa varit på öppna förskolan och hängt med några andra jämngamla kids. Jag kom på mig själv med att fråga min sambo om Vilmer kan krypa, om Melker kan säga mamma eller pappa och liknande (hrm, jag frågar om sånt som jag tycker att Stella lärt sig snabbt). Tillsammans skröt vi och skryter ganska ofta över vår Stella. Fånigt, jag vet. Men jag undrar om det inte är ganska vanligt? Jag hoppas bara att jag inte blir en sån som börjar fråga om inte andra barn börjat krypa eller stå ännu och högljutt (utan att bli tillfrågad) beskriver hur Stella stod före hon var så och så gammal. Nej, det kommer jag aldrig att göra. När jag var föräldraledig och hängde på öppna förskolan så fanns där en mamma som var så härligt fri från alla såna tendenser. Hon konstaterade att hon ibland tyckte att hennes lilla Gustav verkade lite långsam och slö. När den väldigt söta lilla Gustav försökte ta tag i ett mjukdjur och någon annan hann före så skrattade hon högt och sa att lilla Gustav kanske inte blir den vassaste kniven i lådan men att hon älskar honom mer än allt. Villkorslös kärlek. Det är så det ska vara!

Helgen i bilder

Vi har ätit gott

vilat

varit ute i solen

haft myskvällar

och pussats massor såklart!

Internet

Undra hur det är att växa upp född på 10-talet? Åttaåringen vet knappt vad en hemtelefon är för något, så jag kan ju bara tänka mig att det kommer att vara rätt stor skillnad på min och Stellas uppväxt gällande tex internet, sociala medier osv. Hemma hos oss har internet inte funkat på några dagar. Delvis för att någon lyckats komma åt routern och delvis pga någon okänd anledning. Oj oj oj vad det gör mig på dåligt humör. När vi ätit middag, fixat och nattat Stella samt röjt undan lite så brukar jag alltid sätta mig vid datorn med en kopp té. Alltid. Det är mitt sätt att slappna av. Kolla mail, bloggar, facebook, slösurfa. Nu har det inte gått att göra sen i torsdags. Det känns som att jag missat massor. Samtidigt får det mig att fundera på hur det kommer att vara för Stellas generation... Videosamtal? Telepati? Kommer man överhuvudtaget att använda mobiltelefoner? Kanske bara medan man tittar på den man pratar med i en bärbar dator/telefon/musik-mackapär...

Dags att babysäkra...

Hade ett allvarligt snack med Stella imorse.
Jag: Hörru, vad håller du på med nu?
Stella: Vaddå? Inget särskilt, kollar lite på nyhetsmorgon bara.
Jag: Nähädu, jag ser vad du gör! Du får inte röra kontakten eller uttaget.
Stella: Men chilla nu, jag bara undersöker lite.
Jag: Nej, Stella, nej! Det är farligt.
Stella: Okej, lugna ner dig nu. Jag har hittat en annan spännande grej som -
Jag: - Inte fjärrkontrollen!
Stella: Nänä. Kollar väl på nyhetsmorgon istället då och leker med nån trist leksak då.
Jag: Bra! Tack.

Ungefär 5 sekunder senare:
Jag: Men hallå, vad gör du nu då?
Stella: Ska bara bita lite i den här antennsladden som jag fått loss.
Jag: Sluta nu, snälla du! Kolla här vad mamma har åt dig... Öh.. En nalle! Titta, den låter också.
Stella: Tror du att jag är dum eller? Jag vill inte ha den där nallen, jag vill ha fjärrkontrollen eller den där kontakten. Flytta på dig!
Jag: Vänta lite så ska jag hämta nåt gott åt dig istället.

Efter 5 sekunder i köket blir det alldeles mörkt i vardagsrummet.
Jag: Men vad har du gjort med lampan?
Stella: Ha! Nu har jag den, jag drog ut den helt själv! Nu ska jag undersöka det här uttaget som den satt fast i. De här två hålen ser grymt spännande ut. Och förresten, visst kan man äta på de här två pinnarna som sticker ut?

Fortsättning följer efter besök på diverse butiker.

Vissa dagar

Vissa dagar vaknar jag upp och ser en förändring i Stellas utseende, helt plötsligt. Jag vet jag inte vad, bara att hon ser annorlunda ut på något sätt, kanske större eller äldre, eller att hon har ett nytt uttryck. Det händer inte ofta, men det är så tydligt att min sambo håller med om att något är annorlunda. Jag antar att det kommer att fortsätta ett tag eftersom så mycket händer så otroligt snabbt. Tänk om jag kunde få se en bild nu av hur Stella ser ut om 3 år, undrar om jag skulle kunna gissa hur hennes utseende förändras?

Trött

Ibland känns det tungt att komma hem från jobbet, helt färdig efter flera timmars skrik och kånkande runt på små barn. Jag vill ju spara det bästa till mitt barn, ha energi att ge henne det lilla extra, den roligaste leken, den bästa sången eller dansen. När Stella är trött, sjuk eller bara gnällig känns det på något sätt enklare att hantera om jag inte redan varit med om samma sak under hela dagen innan jag kom hem från jobbet. Jag vill vara som piggast när jag tar hand om Stella, ha mest tålamod och energi med henne.

Jag undrar hur fort man glömmer bort den där tröttheten som kommer med ett litet barn? Känslan av att vara så trött så att man vill gråta. När det känns som att man knappt kan tänka, lyfta handen eller ta ett steg. Det är då det känns tungt att "ta på sig jobbmasken"; le, vara trevlig, leka, trösta, planera, reflektera, arbeta...

Te?

Nån som vill ha en kopp te?

vinterbarn

lilla vinterbarn

stora ögon

pappas händer

mycket hår

du ser allt

en kort stund 

kan jag lägga min kind mot din

drunkna i din blick

näsa mot näsa

 eskimåpuss

du släpper taget

står själv i några sekunder

vinglig men trygg

skrattar

med ögon som skiftar färg

är varje årstid din

föränderlig

självklar

Att sova borta

I lördags hade vi barnvakt. På eftermiddagen packade vi bilen full med allt det som behövs för en natt borta och åkte till Stellas morföräldrar. Där hängde vi en stund, vissa ängsligare än andra (läs: mamma Sara) innan vi tog avsked och åkte vidare för att ta in på hotell. Så konstigt det kändes! Vi badade, bastade, klädde oss fina, åt god mat, pratade - en del om barn men mest om annat och så sov vi massor. På morgonen vaknade vi pigga och utvilade och längtade massor efter världens finaste lilla Stella. Självklart oroade jag mig helt i onödan. Självklart hade hon haft det toppen medan vi var borta. Självklart sov hon hela natten, åt bra, busade och hade skoj. Det känns så skönt att veta att hon är tillräckligt trygg i sig själv för att klara sig utan oss en natt.

Morgon med Stella

Går upp på morgonen, river ut allt från alla hyllor i vardagsrummet, filmer, spel, dukar - allt.

Låtsas leka med tråkig leksak i väntan på att i obevakat ögonblick komma åt en sladd.

Kära magic eightball, kommer jag att hitta något att tugga på?

Ja, den här åtråvärda saken som man inte får röra!

Oj oj oj

Oj oj oj... Idag ska vi lämna världens finaste Stella hos mormor och morfar där hon ska sova över medan vi tar in på hotell och bara myser. Förra veckan längtade jag som bara den bland alla förkylningar och all stress på jobbet. För några dagar sedan började ångesten komma krypande och idag känns det lite jobbigt. Just nu vågar jag knappt titta på henne för att jag känner så dåligt samvete. Hur ska jag kunna slappna av? Det kommer säkert att gå bra och hon kommer att ha så kul och så många nya spännande saker att titta på och undersöka. Men... Tänk om hon slår sig? Tänk om hon vaknar mitt i natten och blir rädd? Tänk om hon blir sjuk helt plötsligt? Tänk om mamma och pappa knappt får sova något på hela natten och Stella är jättejobbig hela dagen? Jag försöker påminna mig om att mina föräldrar tagit hand om och uppfostrat tre barn. Det här ska gå bra! Nu ska jag hinna pussa på min lilla skatt i några timmar till.

I skåpet...

Imorse letade jag mina vitaminer i köksskåpen. I ett av dem låg en liten Dr Brown-nappflaska från Stellas koliktid. Tänk, vad snabbt tiden går! Jag minns hur jag bar runt på henne, fram och tillbaka, när hon skrek och samtidigt räknade jag ner tiden och längtade först tills hon skulle vara 9 veckor (hade läst att den värsta koliken inträffar när bebisen är 6-8 veckor) och sedan tills hon skulle vara 3-4 månader och det skulle växa bort. Och nu är Stella en stor tjej med välfungerande mage...

Titta vovve!

Stella älskar hundar. Hon blir alldeles överlycklig när en hund närmar sig och då gör hon världens sötaste utrop och sprattlar vilt med benen för att komma nära hunden. Vi var ute och promenerade efter middagen idag och råkade träffa en söt hundvalp med snäll husse som hade tid att stanna för att låta Stella undersöka den lilla valpen närmare. När vi sedan skulle säga hejdå och promenera vidare åt varsitt håll så vinkade både Stella och hunden till varandra. Dagens sötaste!

Smilfink med pappas frisyr

Stella är väldigt nöjd över att äntligen ha fått några tänder. Frisyren är hon däremot inte lika nöjd med, men på detta foto har hon ännu inte sett den.

Nattning

Släpp ut mig!