När Stella var mindre läste jag för henne ur Joe Frazier och 49 (24) dikter av Srdjan Valjarevic. Eftersom Joe Frazier avled häromdagen kom jag att tänka på denna diktsamling som jag äger i översättning (originalet är skrivet på serbiska). Det är en av mina favoriter och jag hoppas att vi en dag om inte allt för lång tid kan läsa originalet. Att jag fastnade för den författaren är extra roligt eftersom jag långt senare träffade Stellas pappa som kommer från liknande, men ändå helt olika trakter.
Den här dikten är lång och funkade alldeles utmärkt för att lugna ner en kolikbebis på 6-8 veckor.
Clinch II
Det är inte för att göra mig märkvärdig
jag vill säga det här:
jag behövde aldrig gå i sjömanskostym när jag var liten.
Pappa rökte inte pipa. Mamma vankade för det mesta omkring med plastpapiljotter i håret,
på söndagkvällarna
i hallen i vår lägenhet fem trappor upp i vårat hyreshus.
Syrran stod och hängde med nån kille nere i porten.
Jag läste aldrig latin, var dålig i teckning,
hade svårt för att uttala en del ord på mitt eget modersmål.
Biologi, fysik, kemi, matematik. Inget fastnade.
Världshistorien hade jag bara ytligt hum om.
Tråkade något ut mig de första trettio raderna läste jag det inte.
Filosofi visste jag knappt vad det var. Inte ens schack lärde jag mig.
Men det var det här jag ville säga,
att ändå fast jag är som jag är har det min egen hand
får ner på pappret alltid fascinerat mig
att en sån som jag kan skriva och betrakta det som viktigt.
Någonstans tog jag mig den rätten.
Att till och med kalla det arbete.
Inte ens nu, då en grön larv kryper över
höger handled avbryter jag det jag vill skriva
med kulspetspennan i tre av högerhandens fingrar.
Det är arbete det.
Jag vet att jag är tafatt och fumlig och dålig på det mesta.
Men det är fumligheten som har tvingat mig att
föra handen över pappret
och ordna orden
som jag andas med som jag
drar in luft genom som genom ett tunt vasstrå.
Och först där, börjar mina studier.
Med fingerblommorna
börjar jag att sjunga
det kanske inte syns på mig:
men det knakar i
lederna, knäna, armbågarna,
nackkototna, axlarna
när jag sträcker på mig:
alltså måste det iallafall
vara nån vits med det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar