Den första tiden

En kollega till mig har precis fått barnbarn. Barnbarnet har inte riktigt lärt sig att äta ordentligt och har därför ännu inte fått åka hem efter en dryg vecka. Detta får mig att minnas första tiden med Stella. De här allra första dagarna efter att ens barn har fötts är kanske väldigt olika, men jag gissar att de flesta föräldrar känner sig liksom överväldigade och lite förvirrade av det mäktiga som är att få barn. Jag var helt slutkörd och väldigt energisk på samma gång de första dagarna. Men sedan var jag mest slutkörd, väldigt förvirrad och känslosam. Stella kunde inte äta. När min kollega berättar om hur hennes dotter ringde från sjukhuset och gråtandes sa att hon bara ville veta hur hon ska få sitt barn att amma, ett sätt som funkar utifrån de tusentals olika och välmenande råd man översköljs av, så kände jag mig så träffad att jag kastades tillbaka i tiden till januari 2011. I en månad kämpade jag för att amma Stella. Eller, inte bara jag, min sambo höll både här och där och peppade så gott han kunde, och ett antal olika sjuksköterskor försökte på olika sätt. Oj vad jag grät. Jag kände mig verkligen misslyckad för att jag inte kunde få henne att amma. Stella rasade i vikt och jag likaså. 17 kilo på knappt två veckor. Till sist var jag smalare än före jag blev gravid fast med två enorma och värkande bröst med mjölkstockning och hur mycket mat som helst som Stella fick via sond eftersom inget annat funkade. Vi fick hur många råd som helst. Vissa helt motstridiga. Vi fick inte i Stella mat annat än via sond hur mycket vi än försökte och när ingen annan på sjukhuset heller lyckades flaskmata henne efter många och långa försök så felsöktes och röntgades lilla Stella. Inget fel fanns i magen. Inget fel hittades i munnen av logopeden. Men till sist lyckades såklart vår envisa dotter att få i sig mat också, även om det tog lite tid. Det känns märkligt att tänka på att det är samma barn som tidigare idag åt fem skivor (!) falukorv, massor med potatis och grönsaker till middag.

När jag ser bilder på nyfödda bebisar eller hör historier om förlossningar så pirrar det i hela min kropp. Det liksom värker av tanken på att inte få vara med om det igen. Att föda. Samtidigt känns den första tiden som en ganska otäck dimma för mig. Vår bebisbubbla kom senare. Och när jag hör talas om andra som går igenom liknande så vill jag bara hjälpa till, trösta, finnas där. Jag önskar att de som ligger där i en sjukhussäng och kämpar, dag som natt, ska finna styrka i att det inte alltid komemr att vara så även om det är verkligheten just då. Att det förhoppningsvis är en bråkdel av tiden man har med sitt barn. Att det ordnar sig. Och att även fast man som nybliven mamma kan tappa bort sin egen vilja och magkänsla de där dagarna så kommer den tillbaka.

Föräldrastressen

Jag jobbade från halv åtta till tre utan rast, avslutade med 2 utvecklingssamtal och kastade mig på cykeln för att hinna vara med på våffelfika på Stellas förskola. Var näst sist där med andan i halsen. Föräldern som kom strax efter var minst lika andfått och jag kände faktiskt en svag odör av svett när den stackaren kom in. Varje eftermiddag när jag jobbar sent väller det in småspringande föräldrar som är rödkindade, andfådda, hesa och ursäktar sig. Stressen. Vi stressar för att hinna få några extra minuter med våra små telningar. Alltid försenade. Och ofta med någon ursäkt, något vi glömt, något vi har dåligt samvete över, något vi inte hann eller vill hinna. Har det alltid varit så? Samtliga av mina kollegor är äldre än jag och har arbetat länge, flertalet är över 50 år. De säger att föräldrar förut, för 10 år sedan och längre tillbaka, inte stressade som nu. Inte hämtade sina barn så sent. Inte jobbade så mycket. De oroar sig för hur barnen som går gymnasiet nu (och därmed gick förskolan för drygt 10 år sedan) ska påverkas av att samhället blivit så stressigt under deras uppväxt. De funderar över vad vi som pedagoger kan göra. Och jag vet inte. Själv har jag precis kommit tillbaka från 2 veckors sjukskrivning pga stress...

Glass, solsken, planteringsplaner, bollekar och bus med grannarna.

Onsdag

Detta är min och Stellas sista onsdag tillsammans... Sedan hon började förskolan har vi varit lediga varje onsdag. Vi har myst hemma, tagit långa morgonbad, varit ute i skogen, åkt till stan, hängt med kompisar, varit på biblioteket, konstutställningar, öppna förskolan och allt möjligt kul. Bara hon och jag. Denna sista onsdag är Stella tyvärr förkyld så det känns liksom som att vi inte kan utnyttja den till fullo. Vi får gömma oss hemma så att vi inte smittar någon av Stellas små kompisar med förkylning och hemsk hosta. Lite tråkigt känns det. Men samtidigt kanske det är så det ska vara. En dag då det verkligen bara är vi två och ingen annan.

Att skola in sitt barn på förskola

Att skola in sitt barn på förskola skrev jag i rubriken och det öppnar genast för en fråga. Är det föräldrarna som skolar in barnet eller pedagogerna?

Det finns många olika inskolningsmetoder och i vissa fall verkar det variera geografiskt mellan vilka som är populärast. Det kan också skilja om man bor i storstad eller på mindre ort. En metod som är vanlig just nu är den som kallas tredagarsmetoden. Namnet behöver inte betyda att inskolningen tar just tre dagar. Tanken är att föräldern ska vara med barnet under hela dagar på förskolan för att barnet då lättare ska bli trygg i förskolemiljön i och med att anknytningspersonen är med. Detta i jämförelse med andra metoder då föräldern går iväg efter några timmar och sedan är borta längre och längre stunder (då en tanke kan vara att barnet inte ska vänja sig vid att ha föräldern med eftersom föräldern ändå inte ska vara med sedan). Självklart varierar inskolningar från barn till barn, mellan förskolor och till viss del mellan olika pedagoger.

Där jag arbetar kommer barnet tillsammans med föräldrarna eller en förälder och hälsar på första dagen i 1-1,5 timmar. Nästa dag är barnet och föräldern på förskolan från kl.9-14 ungefär (beroende på vilan). Föräldern äter lunch och söver sitt barn om barnet ska sova. Den tredje dagen fortsätter med samma tid. Denna dag brukar jag som pedagog försöka skicka iväg föräldern lagom till lunchen och be denne komma tillbaka under vilan, för att kunna ta emot sitt nyvakna barn. Det är inte alltid det går att skicka iväg föräldern tredje dagen, men under de inskolningar jag har haft har det fungerat. Fjärde dagen utgår från hur barnets tider kommer att vara. Om barnet kommer att vara på förskolan typ kl.8-16 så kommer barnet till frukost (dvs kl.8) fjärde dagen och stannar över mellanmålet den femte dagen, så att barnet fått vara med under de situationerna men inte haft för långa dagar under vad som hos oss blir inskolningsveckan. Som förälder tycker jag att man ska räkna med att inskolningen tar minst 1 vecka, kanske 2. Som förälder känner man såklart sitt barn bäst och kanske har på känn att det kommer att ta flera veckor, och det beror ju också på vilken metod förskolan använder och hur man som förälder vill göra. Bäst är såklart att ringa och fråga och att se till att man inte måste arbeta direkt. Inskolningar kan ibland gå jättebra och barnet skrattar och har kul i ungefär 2 veckor utan att fundera över var föräldrarna är för att sedan drabbas av bakslag och bli väldigt ledsen. De flesta barn blir också sjuka i samband med att inskolningen avslutats, eller inom första månaden på förskolan. När man då kommer tillbaka efter att ha varit hemma i någon vecka så kan det såklart kännas jobbigt igen och som att man får ominskola.

På Stellas förskola gjorde de på ungefär samma sätt gällande dagar och tider. Stella tycker inte om att säga hejdå till oss och är väldigt ledsen vid avskeden. Ibland går det över direkt och ibland tar det några minuter men det är aldrig jobbigt särskilt länge. Så upplever jag det själv som pedagog med de barn som inte gillar avsked - ofta går det över ganska snabbt när föräldrarna inte längre syns. Vi upplever att det går lättare att lämna Stella om vi tar tid på oss och hinner vara inne och prata en stund. Därför försöker vi se till att ha lite tid på morgonen. När vi hämtar henne på eftermiddagen är hon nästan alltid glad och har haft roligt. Hon blir väldigt glad när man kommer men vill ibland inte gå från gården, utan vill stanna kvar och leka på förskolan. Det känns såklart jättekul.

Jag hade tänkt skriva ett kort inlägg men tiden drog iväg och nu har jag annat att hinna innan Stella vaknar från sin middagslur. Så om något verkar konstigt formulerat eller oavslutat är det bara att fråga mig så svarar jag el förklarar hur jag menar.

Hes skata

Stella är förkyld och lite febrig. Hon låter som en hes skata, en väldigt söt hes skata. Hon liksom väser sina kommandon till oss och orkar inte springa och klättra som vanligt. Det här med sjukdomar är ju en utmaning ibland. Helgen blir så väldigt annorlunda när man inte kan åka bort, när man inte kan umgås med andra barn, eller andra människor överhuvudtaget, för att inte riskera att smitta vidare. För även om en ettåring är förkyld så finns det ganska mycket energi i kroppen mellan varven. Tillräckligt mycket för att det ska hinna bli tråkigt att vara hemma i två dagar. Vi får se om vi kommer på någon bra plan tills hon vaknat efter sin sovstund...