Föräldrastressen

Jag jobbade från halv åtta till tre utan rast, avslutade med 2 utvecklingssamtal och kastade mig på cykeln för att hinna vara med på våffelfika på Stellas förskola. Var näst sist där med andan i halsen. Föräldern som kom strax efter var minst lika andfått och jag kände faktiskt en svag odör av svett när den stackaren kom in. Varje eftermiddag när jag jobbar sent väller det in småspringande föräldrar som är rödkindade, andfådda, hesa och ursäktar sig. Stressen. Vi stressar för att hinna få några extra minuter med våra små telningar. Alltid försenade. Och ofta med någon ursäkt, något vi glömt, något vi har dåligt samvete över, något vi inte hann eller vill hinna. Har det alltid varit så? Samtliga av mina kollegor är äldre än jag och har arbetat länge, flertalet är över 50 år. De säger att föräldrar förut, för 10 år sedan och längre tillbaka, inte stressade som nu. Inte hämtade sina barn så sent. Inte jobbade så mycket. De oroar sig för hur barnen som går gymnasiet nu (och därmed gick förskolan för drygt 10 år sedan) ska påverkas av att samhället blivit så stressigt under deras uppväxt. De funderar över vad vi som pedagoger kan göra. Och jag vet inte. Själv har jag precis kommit tillbaka från 2 veckors sjukskrivning pga stress...