Igår blev en lite omtumlande dag. På förmiddagen var det trist och regnigt väder, men jag och Stella tog oss iväg till lekparken ändå i stövlar och regnkläder. Stella ville åka rutschkana och det gjorde vi. När Stella klättrade upp för att åka sitt andra åk så snubblade hon helt plötsligt, jag vet inte om stöveln satt konstigt eller om hon bara halkade, och ramlar med huvudet före över kanten till trappan. Sedan föll hon från ca 1,5 meters höjd ner på marken. Jag vet inte när jag senast känt en sådan panik. Det tog bara någon sekund innan jag var framme hos henne men under den tiden hann jag tänka många hemska tankar, att hon skulle ha brutit nacken, ha huvudet i en onaturlig vinkel, eller kanske mosat några inre organ. När jag hörde henne skrika blev jag överlycklig eftersom det betydde att hon levde och att hon inte landat på huvudet. Inte en skråma fick ungen. Ingen hjärnskakning, ingenting brutet, inte ens ett sår. Sköterskan sa att det var tur att hon landade på sand. Kanske hon är som en katt?
Jag kände mig skakig resten av dagen och drömde mardrömmar om en död Stella under natten. Kände mig som en usel förälder som tappade fokus exakt fel sekund och lät henne falla. Jag fick sån ångest över vetskapen om att sådana där saker kan hända och inte sluta så lyckligt. I några sekunder försökte jag tänka mig hur livet skulle vara utan Stella och det var liksom omöjligt att föreställa sig. Imorse vågade jag inte gå med henne till lekparken förrän hennes pappa vaknat och kunde följa med som stöd. Kan också tillägga att jag pussat henne några hundra gånger samt sagt hur mycket jag älskar henne ett tiotal gånger under dagen. Skönt att fredag den trettonde är över. Jävla skitdag.
