Det finns ett barnprogram om ett spöke som heter Lazlo som Stella tycker mycket om. Men på kvällen är de där spökena ändå lite läskiga, särskilt i mörka skrymslen och vrår. Därför kom jag på en ramsa som vi läser ibland när Stella inte vill sova själv i sitt rum ifall något spöke skulle dyka upp. Då säger vi såhär: "Abrakadabra simsalabim,s:et är ritat, spöket försvinn!" Samtidigt ritar vi ett stort s med handen. Det tyckte Stella var jättesmart och rolig och jag kände mig väldigt uppfinningsrik under några kvällar. Sedan frågade min dotter varför spöken är rädda för s, varpå jag fick försöka komma på ett svar som inte skulle skrämma upp henne ännu mer - inte helt enkelt. (Funderade först över att dra en vampyrer och vitlöksliknande referens men ändrade mig snabbt eftersom det hade lett till otaliga frågor.) Sedan funderade hon över huruvida spöken verkligen kan läsa s och andra bokstäver eller inte eftersom de kanske inte har gått i skolan eller haft föräldrar som kunde läsa, eller så har de glömt för de kan ju faktiskt vara flera hundra år. Svettigt värre ibland. Och ändå har hon inte börjat ställa frågor om rymden eller algebra ännu...
Förra helgen snöade det på riktigt. Vi gav oss ut efter frukosten, lika ivriga båda två, för att hinna med en massa roliga snölekar innan den smälte bort. Denna helg är den borta så det var smart gjort.
