Lördagmorgonen

Lördagmorgonen  är den bästa stunden på hela veckan. Då går jag upp med Stella, oftast vid 6.30 men ibland tidigare och någon gång först kl 7. Sen hänger vi tillsammans, leker och myser helt själva medan Stellas pappa tar en välförtjänt sovmorgon. Vi kramas i soffan, dansar framför spegeln, ser på Mitt i naturen, äter frukost, leker och planerar dagen. Nu ska Stella ta en liten powernap och sedan ska vi gå ut på en promenad.

Jag antar att det här dåliga samvetet man får som förälder håller i sig tills barnen är vuxna och kan fortsätta hela livet. Jobbigt. Just nu har jag fruktansvärt dåligt samvete och svårt att hitta något bra sätt att hantera det. Ja, det är så illa att jag ibland gråter när jag cyklar till jobbet. Det känns liksom så obegripligt svårt att inte längre kunna ha den där intima ständiga närheten med mitt barn, att den aldrig kommer tillbaka. Nu är Stella så stor att hon har förstått att jag kan försvinna och vara borta länge, hela dagen. Därför vaktar hon mig hela tiden när jag är hemma. Det känns så hemskt. Som att hon tycker att jag är opålitlig och en sådan mamma vill jag absolut inte vara. När jag skulle åka imorse började hon gråta och försökte följa med, samma sak i förrgår. Jag måste lära mig att palla det. Ibland tänker jag att det kanske vore enklare om jag jobbade med något annat, som inte påminde mig om Stella så mycket. Nåja, nu är det snart helg och då ska jag hinna spendera i princip all vakentid med lillan...

Att göra Stella ledsen

Ett stensäkert sätt att få Stella att gråta (varför man nu skulle vilja det) är att sjunga sorgliga sånger. Jag tycker mycket om 'Himlen är oskyldigt blå' och brukar ofta nynna på den. Men inte längre. Det räcker med första strofen så börjar Stellas underläpp att darra och hon snyftar -sedan dröjer det inte länge förrän hon stortjuter. Detsamma med 'Vem kan segla förutan vind'. Storlipen. För kanske en och en halv månad sedan skulle jag trösta en ledsen Stella genom att sjunga 'Himlen är...', varpå hon började gråta hysteriskt och höll på så jättelänge. Jag tyckte att det var konstigt men kopplade inte ihop det med mitt låtval. Några dagar senare hände samma sak när vi låg i sängen och hade mysigt och jag sjöng olika sånger för Stella. Sedan har jag testat några gånger för att få bekräftat och visst är det så. Varje gång. Hon måste tycka att det är hemskt med sorgliga låtar. Eller kanske är hon ett musikaliskt underbarn?

Minus och plus

Har varit hemma och i myskläder stora delar av helgen. Längtade halva veckan till helgen och kände att jag verkligen behövde ladda inför en tung vecka. Så missade jag istället min sovmorgon som jag brukar få på söndagar eftersom Stella skrek så högt att inga öronproppar kunde dölja ljudet. Stella har hostat mindre och kompenserat det genom att vara arg då jag inte befunnit mig inom en radie på 1 meter. Men på plussidan: hon har varit nöjd när jag hållit mig nära, alternativt burit henne. Och det har inte regnat, så vi har kunnat vara ute mycket. Nåja, om hon trycker ut en tand snart, gärna en hörntand, så förlåter jag henne det hetsiga temperamentet som jag inte fattar vem hon ärvt ifrån...