Matvägran

Det har varit en ganska tung vecka. Jag har känt mig trött, krasslig och lite nere. Stella verkar känna på ungefär samma sätt. Därför är vi, båda två tror jag, extra glada över att det är fredag idag.
Här kommer en serie bilder som illustrerar det roliga i att matvägra. Inte bara vägrar hon äta sin lunch, utan vägrar dessutom äta det goda hon får istället av sin desperata mamma som bara vill få i henne något, vad som helst. Dessutom kan hon ställa sig upp i stolen. Härliga tider är nog att vänta, gissar att trotsåldern kommer tidigt för Stella!

Jaha, du bytte ut maten mot frukt som jag gillar istället...

Mmm, vad gott.

Haha, jag kastade den på golvet istället! Lurad!

Åh, nya fruktbitar, mums!

Vill du smaka först mamma?

Haha, nu äter du upp den, så slipper jag!

Kolla vad jag kan göra med min tunga.

Nej, jag ska ha munnen stängd tills du släpper ner mig. Inte en tunga kommer in!

Innehäng

Eftersom det fortsätter vara rackarns kallt ute så gömmer vi oss inne ett tag till. Myser i sängen, läser böcker, diskuterar hur olika djur låter, klär oss i solglasögon och låtsas att vi är på semester samt gör yogaövningar. Vissa av oss gör allt detta samtidigt.

Att födas?

Ja, jag vet inte hur ni tolkar teckningen, men själv ser jag ju Stellas version av sin egen födsel. Stella som den röda figuren och jag som den blå oformbara massan till höger, ur vilken andra färger, mest rött, sprutar neråt. Ungefär så...

Gilla läget

En sak som jag har lärt mig efter att hängt med Stella i 13 månader är att gilla läget. Jag är, och var ännu mer innan vi fick barn, en sådan person som lätt oroar mig och då har svårt att sova. Ibland sov jag knappt någonting natten före något spännande eller läskigt skulle hända. Om jag var bekymrad och stressad låg jag vaken och grubblade, oroade mig och tänkte ut potentiella skräckscenarion eller ältade något jag kände ångest över eller inför. Sådär kunde jag hålla på. Inte jätteofta men ändå inte alls hälsosamt.

När vi fick Stella och hon var liten bebis kunde jag inte sova särskilt mycket. Jag upptäckte också att det inte gick att planera eller veta i förväg hur nästa natt eller dag skulle bli. Särskilt inte när hon hade kolik. I början låg jag vaken på helspänn och väntade in att hon skulle vakna, börja skrika, vilja äta, bajsa, vadsomhelst. Sen fick jag bättre koll. Ibland gick det bra. Ibland mindre bra. Ibland fick man bära två timmar och sedan sova en timme, ibland fick man vyssa en kvart och sedan sova två timmar, det gick inte att veta i förväg. Bara att gilla läget. Take the pain. En bra sak jag har lärt mig är att acceptera vad som är just nu, leva i det och inte ta ut något annat i förskott. Mindfulness är det väl, antar jag. Jag kanske fick gå upp klockan fem imorse efter att Stella vaknat varje timme. Fine. Men det betyder inte att det behöver vara så imorgon. Dessutom var det en mindre vak-natt, en färre av nätter jag sov dåligt i mitt liv.

Om att ha tonårsdöttrar om 15 år

Det är kanske lite tidigt att ha ångest över sin ettårings tonårstid redan nu, men som samhället ser ut kan jag inte låta bli att förfasas. Idag tas 7-åriga flickor in på sjukhus pga ätstörningar. Jag vet inte hur jag ska formulera mig kring det annat än att det är hemskt. Fruktansvärt. Sjukt. Hur kan det bli så?

Jag gissar att de flesta pussar på sina ungars härliga bebislår. Det gör jag. Och säger saker som "åh vad du är söt", "världens vackraste", och "men titta vad fin du är". Men jag säger också saker som "oj, vilka snabba ben du har", "men titta, vad stark du är" och annat som handlar om egenskaper och personlighet snarare än Stellas yttre. Jag funderar mycket på självkänsla och hur man lägger en bra grund för sitt barns självkänsla. Jag menar, ibland känns det som att en stor hop av vuxna runt omkring mig har ganska stora problem eller iallafall problem med sviktande självkänsla. Inte självförtroende, utan självkänsla. Jag har tränat i mitt arbete på att akta mig för att berömma (eller i huvudsak berömma) sådant barn åstadkommer och presterar, utan hur de är för att på så sätt stärka självkänslan. Man är viktig för den man är, inte för vad man gör. Inte för att man ritar så fint, har så söta kläder, är så bra på att hjälpa till, är så duktig på att sjunga eller läsa. Så försöker jag göra med Stella också. Men vad mer kan jag göra? På vilka sätt kan jag rusta min unge så att hon inte känner att hon måste var si eller så smal, se ut på ett visst sätt, eller var på ett särskilt vis? Att hon är bra precis som hon är. För den hon är.

När jag tänker på att jag en dag kommer att ha en tonårsdotter, så hoppas jag att det är en dotter med stark självkänsla. Som kan stå upp för sig själv och som kan stå emot och säga ifrån. Det finns så mycket i världen som behöver förändras. Tyvärr har jag svårt att se någon stor förändring de närmsta 20 åren...

Tankar om förskolan

Jag har länge velat skriva om att Stella fått plats på förskolan, men valt att inte göra det för att det känns jobbigt av olika anledningar. Jag är jätteglad att Stella fått plats på en förskola där jag själv arbetat och som jag tycker är väldigt bra. Det känns tryggt. De senaste veckorna har jag klurat och funderat för att kunna erbjuda Stella den stimulans hon verkar behöva under dagarna, för det är väldigt tydligt att hon blir gnällig och uttråkad väldigt snabbt av att vara hemma med mig. Hon vill ut, träffa människor och ha stora och utmanande ytor att röra sig på. Samtidigt är hon ganska beroende av mig. Naturligtvis. Hon är ”bara” 13 månader och kommer att vara "bara" 14 månader när hon börjar förskola. 

Det känns hemskt att tänka sig att Stella ska få riktiga arbetsdagar, utan sina föräldrar och att det kommer att vara så. Inget mer hemma och mysa på vardagar. Förskola. Före Skolan. Usch. Givetvis är det också så att ingen av oss arbetar skift. Ingen av oss kan arbeta hemifrån. Vi jobbar ungefär samma tider, från 8-16 och med en dryg halvtimme till och från jobbet, alltså 1 timmes total resväg om dagen. Och det är ju så att vi inte har möjlighet att låta Stella börja förskola till hösten. Det måste bli nu. Och jag känner att alla de här jobbiga känslorna, allt det negativa, inte får ta över. Jag måste tänka att det kommer att gå bra. För det måste det göra, även om det kan ta tid. Jag försöker påminna mig om alla inskolningar jag haft och varit med om med jämngamla och till och med yngre knattar än vår. Som gått bra. En del funkade från första dagen. En del från andra veckan. Någon funkade bra och sen helt plötsligt inte alls och sedan flöt det på. För så är det ju. 

Just nu skrivs det ganska mycket om barn och förskola. Jag försöker sålla och hitta sådant som är peppande. Som inte gör att jag känner mig som en dålig förälder. Jag försöker påminna mig om den andra sidan som jag faktiskt har inblick i – hur roligt barn kan ha på förskolan. För egentligen handlar inget av detta om att jag inte tror att Stella kommer att trivas på förskolan. Det kanske blir problem med rutiner och en stor omställning. Jag tror ändå att hon kommer att trivas med att vara med andra barn och utmanas och stimuleras. 

Men jag vet hur det är att jobba och att inte hinna med alla barn på en dag, att inte ha tid att ge den närhet en del vill ha och behöver, bara mysa eller vad som helst. Jag vet hur rörigt och kaotiskt det kan vara när man inte får tag på vikarie. Sådant skulle kännas enklare att hantera om Stella var på förskolan kl. 9-14. Så är det bara. Samtidigt tänker jag att sånt är livet. Jag kan inte skydda henne från sådant. Det kommer att vara så. Jag kan inte förändra det.

Så detta med förskolan känns alltså tudelat just nu. Som tur är har jag lite tid att vänja mig. Och hoppas på det bästa. Jag ska försöka peppa mig själv så att jag kan peppa Stella. Det här ska bli bra!

Grävmaskiner?

Idag har vi varit på biblioteket. Stellas favoriter just nu är böcker, bollar, hundar, telefoner, mössor/vantar och pulkor. Därför blev jag väldigt exalterad över en pekbok jag hittade som innehöll alla dessa saker. Givetvis lånade vi den, och några andra. När vi kom hem började vi genast spana i de nya böckerna och Stella visar såklart inget intresse för boken med alla hennes favvosaker, istället är hon sjukt fascinerad över en bok om Nicke nyfiken och en annan om grävmaskiner. Naturligtvis.

Förkylningar och kyla

Jag tror att Stella har varit mest frisk i helgen, övriga har varit ganska förkylda. Antagligen åker väl hon också på samma förkylning om några dagar trots att vi gett henne massor av apelsiner och kiwi. För övrigt har det varit attans kallt och det är ju svårt att förklara för en ettåring som vill åka pulka halva dagarna. Alltså har vi varit ute korta stunder i konstiga huvudbonader pga att alla Stellas mössor är dåliga på något sätt. En är tillräckligt varm, men det blir alltid en glipa där ett öra sticker fram. En annan täcker öronen bra men verkar stickas och är inte tillräckligt varm. En tredje åker ner över ögonen och täcker inte nacken, men den är varm och bra som extra mössa på en annan mössa. Och så vidare.

På väg mot en stor snöhög.