Gilla läget

En sak som jag har lärt mig efter att hängt med Stella i 13 månader är att gilla läget. Jag är, och var ännu mer innan vi fick barn, en sådan person som lätt oroar mig och då har svårt att sova. Ibland sov jag knappt någonting natten före något spännande eller läskigt skulle hända. Om jag var bekymrad och stressad låg jag vaken och grubblade, oroade mig och tänkte ut potentiella skräckscenarion eller ältade något jag kände ångest över eller inför. Sådär kunde jag hålla på. Inte jätteofta men ändå inte alls hälsosamt.

När vi fick Stella och hon var liten bebis kunde jag inte sova särskilt mycket. Jag upptäckte också att det inte gick att planera eller veta i förväg hur nästa natt eller dag skulle bli. Särskilt inte när hon hade kolik. I början låg jag vaken på helspänn och väntade in att hon skulle vakna, börja skrika, vilja äta, bajsa, vadsomhelst. Sen fick jag bättre koll. Ibland gick det bra. Ibland mindre bra. Ibland fick man bära två timmar och sedan sova en timme, ibland fick man vyssa en kvart och sedan sova två timmar, det gick inte att veta i förväg. Bara att gilla läget. Take the pain. En bra sak jag har lärt mig är att acceptera vad som är just nu, leva i det och inte ta ut något annat i förskott. Mindfulness är det väl, antar jag. Jag kanske fick gå upp klockan fem imorse efter att Stella vaknat varje timme. Fine. Men det betyder inte att det behöver vara så imorgon. Dessutom var det en mindre vak-natt, en färre av nätter jag sov dåligt i mitt liv.