Scen från en fredag

Scen:
En mamma sitter vid ett köksbord. Till vänster om henne sitter barn, modell yngre och till höger om henne sitter barn, modell äldre.
Äldre barnet: Och då fick vi läsa om molekyler och atomer.
Yngre barnet avbryter: Nää! Muää! Nänää!
Äldre barnet: Och kretslopp. Vet du att...
Yngre barnet avbryter åter igen: Nää (skriker). Mänäää, menää!
Äldre barnet: Men tyst. Kan du sluta skrika?
Mamman: Det är ingen fara. Hon blir svartsjuk för att jag pratar med dig.
Mamman vänder sig mot barn, modell yngre och säger med vänlig men bestämd röst: Sluta nu, mamma får prata med andra än dig också, vet du.
Mamma vänder sig mot barn, modell äldre och säger med vänlig och bestämd röst: Fortsätt berätta du, strunta i henne.
Äldre barnet: Jaja, men det var en annan sak jag skulle berätta.
Yngre barnet avbryter genast med höga skrik.
Äldre barnet höjer rösten, reser sig från stolen och börjar gå fram och tillbaka medan han pratar allt högre.
Yngre barnet ställer sig på stolen och slår med sina nävar i bordet, fortfarande skrikandes.
Äldre barnet: På mobilen... en app... kostar 15 kronor... alla har... jättebra... kan se coola tricks...
Mamman nickar förvirrat och ler: Jaha. Mm. Okej. Är det bra?
Yngre barnet, med nävar i bordet och hög sjungande röst: Lille katt, lille kaatt, yttepytteee KAATTEEEEN.
Äldre barnet, nu med en halvt skalad morot viftande i höger hand och forcerad röst (som försvinner i ljudet av den sked barn, modell yngre nu slår mot bordet): Och då sa han... veckopeng....
Mamman, med mindre vänlig och smått stressad röst. Mmm. Vänta. Kan du vänta lite bara.
Mamman lyfter resolut ner barn, modell yngre som genast springer till en annan stol och strax svajar  mellan stol och bord hojtandes på samma visa.
Mamman, med inte alls vänlig och smått hysterisk mycket hög röst: Snälla du, inte skrika.
Äldre barnet, skrikandes: Kan du sluta skrika!
Yngre barnet: Näää! KAAATTEN.
Mamman: Skrik inte åt henne, det blir bara värre då.
Äldre barnet: Meh! Du skriker ju också!
Mamman, vänder blicken från det ena skrikande barnet till det andra och vänder sedan blicken mot en punkt strax ovanför barnens huvuden och tänker på vad hon ska göra när klockan är 19.30 och barnen ligger i säng respektive soffa.

Nu funkar det!

Ta daa! Äntligen kan vi lämna en glad unge på förskolan! En som inte gråter. En som inte är ledsen. En som själv går in utan att klänga sig fast vid mamma eller pappas ben. En som till och med kan springa in för att säga hej till kompisar och pedagoger. En som sedan vänder sig om, glad, och vinkar. Och detta är alltså inte bara när pappa lämnar, utan idag fick jag uppleva samma sak som jag längtat efter. När Stellas pappa berättat om dessa härliga överlämningar har jag varit jätteglad och lättad men samtidigt avundsjuk och tänkt att det kommer dröja länge innan jag får se det eftersom det tydligen är svårare att skiljas från mig. Men redan idag fick jag alltså lämna min duktiga, fina, och framförallt glada Stella på förskolan! Är så glad...

Det är roligt nästan jämt, som min mamma brukar säga

Solstråle? Nej, snarare ilsket litet monster.

Koffein löser inte allt, men man orkar mer.

Tanke just nu (ingen plural här inte, orkar bara med en enda tanke): att handla med skrikande Stella är jämförbart med att träna en timme? Jaa... Dessutom kan man nog ta en kaka på det.

21 månader, minnesanteckning

21 månader... Det blir svårt att komma ihåg månaderna nu, fick räkna på fingrarna för att vara säkert. Snart är det väl bara år man räknar. Hursomhelst. En kort minnesanteckning från Stellas liv vid 21 månader:
- Nästan alla tänder har ploppat fram. Äntligen. Vi väntar på två tänder i varsitt hörn av nedre käkarna men sedan slipper vi eländet med tandsprickning och får vänta på att tänder börjar försvinna och ersättas istället.
- Stella hjälper till att klä på sig och klarar vissa moment helt själv. Skor är naturligtvis toppen att ha, gärna andras. Klä på och av och klä ut sig eller prova kläder är nog det allra roligaste som finns. När vi fick ärvda barnkläder så var det lilla julafton här hemma och Stella provade noga varje sak och speglade sig nöjt.
- Tvåordsmeningar sitter bra och i vissa fall går det med tre eller fyra ord också, men inte i samtal med andra utanför familjen.
- Blygheten släpper mer och mer och det tar inte alls lika lång stund som tidigare innan Stella slappnar av, pratar och busar med människor hon inte känner eller minns.
- Pottan är tråkig och får därför vänta ett tag. Det känns inte som att hon är redo ännu. En enda gång har det kissats i istället för bredvid pottan.
- Äppelpaj! Godsaker och att fika har helt plötsligt blivit kul. Äntligen kan vi gå på café och sitta ner en stund! Stella mumsar och verkar vara både en gottegris och livsnjutare av värsta/bästa sorten. "Åh äppelpaj, mera!" kan man höra, eller "kakabulla" följt av namnam-ljud. Sedan har hon ju också vid oövervakat ögonblick hunnit sno en (eller två?) godis/ar. Det gäller att hålla fast vid sina principer om att små barn inte behöver sådant ännu på ett tag. Särskilt såna som hatar att borsta tänderna.
- Stella blir ju vansinnig när man säger nej men nu kan man resonera med henne eller säga att om hon gör sådär så får hon inte det där (ja, vi hotar henne, det är ju det enda som funkar!). Bävar lite inför trotsåldern med det här barnet... Hon har verligen vilja och humör.

Nu känns det som att Stella har vant sig vid förskolan igen och hon är jätteglad där varje dag. Vi njuter av att se henne bygga starka relationer med andra och välja bort oss till förmån för farmor eller mormor och morfar. Dessutom har hon börjat leka tillsammans med andra barn istället för bredvid andra barn på förskolan. Det känns lite som att det lossnar och att en ny spännande och intensiv period snart tar sin början.

Helgmys och sång

Jag har hunnit med ungefär precis allt jag ville denna helg och det är en härlig känsla.. I fredags var jag och Stella ensamma hemma och när hon somnat låg jag i soffan med täcke och såg på feel good-film och somnade sedan oförskämt tidigt. I lördags var jag på bio med min bror medan Stella och hennes pappa fick tid att mysa själva. Idag fick jag först sovmorgon och vi hade sedan en mysig förmiddag då Stella var på soligt humör, sjöng, dansade och bakade med lera. När hon sedan somnade efter lunchen åkte jag och tränade. Sedan hälsade vi på Stellas mormor och morfar, åt en god middag och tryckte ner oss alla tre i badkaret. Nu ligger Stella i sängen och jag och hennes pappa ska strax se på film och äta chips.
Det här med sånger och att sjunga har verkligen utvecklats ofantligt på bara några dagar. Nu har Stella favoritsånger som hon går runt och nynnar på. När jag skriver det här hör jag henne till exempel i sängen där hon sjunger "lille katt, lille katt, yttepytte katten". Kanske dags att avsluta det här inlägget innan jag bryter ut i lovsång över mitt barns förträfflighet. Men jag ska spela in henne så att de fantastiskt tonsäkra och påhittiga små serenaderna finns förevigade.