Dagens smaker

Idag har Stella smakat några nya saker - gurka, blåbär och hallon. Som vanligt har hon även försökt att smaka på diverse annat, skräp, sladdar, papper, ett batteri.

Men vad säger du, får jag inte smaka på det här lövet?

Stella i Dublin

När Stella var ett litet yngel i min mage åkte vi till Dublin för att hälsa på världens finaste syster. På en gångväg kantad av lummiga träd och en låg mur beklädd med små barnskor (jag vet inte varför muren var täckt av hundratals små skor) berättade jag för första gången för någon, syrran, att vi ska få barn. Det hade jag längtat efter sedan jag höll den där lilla stickan med blå streck i min hand.

Under de där vårdagarna i Dublin hade jag med ett brett känsloregister. Trött, hungrig, uppblåst, tjock, fnissig, glad, rädd, orolig, nyfiken, konstant kissnödig, förvirrad, glömsk, illamående och lycklig. På morgnarna funderade jag över hur jag skulle orka jobba genom nästan hela graviditeten. Under shoppingrundorna förfasades jag över vad jag skulle ha på mig några månader senare. Vid en stojig pubdisk undrade jag hur jag skulle klara mig utan saker jag älskar under så lång tid - massor med kaffe, ost, kex och goda viner. På biblioteket förlorade jag mig själv i gamla mästerverk, strök med varsam hand längs bokryggar jag älskar, läste poesi, såg utställningar om författare jag beundrar och glömde allt annat för en stund. I utgången till biblioteket lämnade jag en kort dikt till mitt yngel, nedskriven med darrig hand på en post it i en monter för besökande poesifantaster. Sena kvällar (nåja, inte så sena) låg jag med en hand på magen och fantiserade om hur det skulle bli. Det nya livet. Det vuxna livet. Med barn. Hela tiden med ett obestämbart pirr, både förväntansfullt och oroligt; tänk om något skulle hända med vårt lilla yngel.

Jag hoppas att jag och Stella kan åka tillbaka snart. Jag vill gå med henne på små kullerstensgator och titta på skivor. Jag vill busa i gräset i en park. Sitta på ett cafe och prata om livet med syrran. Åka ut ur stan mot blått, grönt, gult och grått.

Bo!

Igår vaknade Stella mitt i natten och satte igång med att skrika. Efter lång tid (drygt en timme, vilket känns som en evighet under natten) lyckades jag och hennes pappa få henne lugn och redo att somna om (trodde vi). Vi lade oss i sängen och försökte somna om själva. Då ställde sig Stella upp i sin säng, slet till sig den halvtomma vällingflaskan som stod kvarlämnad vid spjälsängen och ropade glatt "Titta Bo, titta Bo!" Eftersom Stellas morfar Bosse sov gott flera mil bort så kunde han inte höra henne, men om han hade kunnat hade han nog varit stolt...

Guld

Igår var jag jättetrött och kände mig lite risig, på väg att bli sjuk. Stella var jättesnäll och sov i princip hela natten så jag fick till och med gå upp före henne på morgonen, vilket sällan händer. Sedan hade jag en jättebra dag på jobbet. Lugn och ro, härlig femårsgrupp-träff, mysiga samtal med barnen, tid att fixa saker jag länge tänkt göra. Mysigt och bra helt enkelt. När jag kom hem lagade Stellas pappa supergod middag till oss. Efter middagen åkte vi en sväng till stan och jag hittade nåt fint att ha på mig. När vi kom hem däckade Stella i sängen och jag kunde fixa lite té och varva ner lite. Såna här dagar är guld värda!

Den vassaste kniven i lådan

Före jag fick barn kunde jag hålla med andra om hur löjligt det är att jämföra barns utveckling, på det där tävlingsaktiga viset: har han inte lärt sig att äta med sked ännu? Min son var minsann bara så och så gammal. Alla är vi ju olika, bra på vissa saker och sämre på andra, snabba på några vis och långsamma på andra. När barn är små, alltså bebisar, händer det så otroligt mycket och så snabbt. Man tar små pyttesteg och ibland större kliv mot en färdig liten person som kan klara sig något sånär själv i viss mån. Lyfta huvudet, ligga på mage, flytta föremål mellan händerna, sitta, smaka mat, krypa, stå, gå, formulera ord och så vidare.

Givetvis tycker vi att Stella är fantastisk på alla sätt och vis - den allra mest fantastiska unge som finns. Dessutom råkar vi tycka att hon är otroligt intelligent, något som hon självklart ärvt från sina föräldrar och då särskilt sin mamma. Jag skäms lite för att erkänna att jag ibland jämför henne med andra just precis så där tävlingsaktigt, men som tur är bara hemma där inte andra hör. Idag hade Stella och hennes pappa varit på öppna förskolan och hängt med några andra jämngamla kids. Jag kom på mig själv med att fråga min sambo om Vilmer kan krypa, om Melker kan säga mamma eller pappa och liknande (hrm, jag frågar om sånt som jag tycker att Stella lärt sig snabbt). Tillsammans skröt vi och skryter ganska ofta över vår Stella. Fånigt, jag vet. Men jag undrar om det inte är ganska vanligt? Jag hoppas bara att jag inte blir en sån som börjar fråga om inte andra barn börjat krypa eller stå ännu och högljutt (utan att bli tillfrågad) beskriver hur Stella stod före hon var så och så gammal. Nej, det kommer jag aldrig att göra. När jag var föräldraledig och hängde på öppna förskolan så fanns där en mamma som var så härligt fri från alla såna tendenser. Hon konstaterade att hon ibland tyckte att hennes lilla Gustav verkade lite långsam och slö. När den väldigt söta lilla Gustav försökte ta tag i ett mjukdjur och någon annan hann före så skrattade hon högt och sa att lilla Gustav kanske inte blir den vassaste kniven i lådan men att hon älskar honom mer än allt. Villkorslös kärlek. Det är så det ska vara!

Helgen i bilder

Vi har ätit gott

vilat

varit ute i solen

haft myskvällar

och pussats massor såklart!

Internet

Undra hur det är att växa upp född på 10-talet? Åttaåringen vet knappt vad en hemtelefon är för något, så jag kan ju bara tänka mig att det kommer att vara rätt stor skillnad på min och Stellas uppväxt gällande tex internet, sociala medier osv. Hemma hos oss har internet inte funkat på några dagar. Delvis för att någon lyckats komma åt routern och delvis pga någon okänd anledning. Oj oj oj vad det gör mig på dåligt humör. När vi ätit middag, fixat och nattat Stella samt röjt undan lite så brukar jag alltid sätta mig vid datorn med en kopp té. Alltid. Det är mitt sätt att slappna av. Kolla mail, bloggar, facebook, slösurfa. Nu har det inte gått att göra sen i torsdags. Det känns som att jag missat massor. Samtidigt får det mig att fundera på hur det kommer att vara för Stellas generation... Videosamtal? Telepati? Kommer man överhuvudtaget att använda mobiltelefoner? Kanske bara medan man tittar på den man pratar med i en bärbar dator/telefon/musik-mackapär...