Föräldraledighet

Jag hade kanske höga förväntningar på min föräldraledighet när det gäller min egen utveckling. Jag har hört och läst så mycket om föräldrar som haft tid att fundera under föräldraledigheten och hittat sin riktning i livet, bytt karriär, startat eget, liksom hittat sig själv. Ofta när jag var ute och promenerade försökte jag tvinga min hjärna att fundera på det där. Vad vill du göra Sara? Vad ska du jobba med? Vad ska du starta för eget företag? Ingenting. Om jag orkade tänka på sånt så kom jag istället på vad jag inte vill göra. Väldigt okreativt och negativt. Jag hade liksom fullt upp med annat. Sen tänkte jag att jag verkligen ska passa på att njuta av min föräldraledighet. Men sånt kan åtminstone jag bara göra i korta doser. Jag har hört så många gånger att man ska njuta av dessa dagar och verkligen ta till vara på tiden, för den kommer aldrig tillbaka. Men hur gör man det? Jag försökte att bara vara. De flesta dagar var roliga, några supermysiga och några riktigt jobbiga. Så som livet är.

Idag var första helgen som är ledig helg för mig, i den mening att jag jobbar på vardagar igen. När jag och Stella gick på morgonpromenad var det otroligt vackert ute. Solen lyste mellan träden. Varmt men ändå med lite höstkänsla i luften. Tyst. En ekorre i ett träd och en hackspett i ett annat. Glittrande vatten. En man i en kanot som paddlade med rytmiska långsamma tag. Och nu kände jag ett hugg i hjärtat. De här dagarna kommer inte tillbaka.

Fem snabba

Godmorgon! Idag kör vi Stellas fem favoritleksaker såhär inför 7 månadersdagen.
- Nycklar. Vi snackar riktiga nycklar, de där färgglada plastnycklarna går inte att jämföra med pappas nycklar.
- Sladdar. Inte så höga krav, men extra spännande om de är i svårtillgänglig terräng.
- Avloppet i badrummet. Otroligt fascinerande. Vill smaka!
- Plastpåsar. Låter kul, kan blåsas upp, finns i flera färger.
- Skräp, gärna typ smulor. Intressant.

Veckans bubblare: papper.

Drömmar

I slutet av graviditeten hade jag många märkliga drömmar när jag väl somnade. En var återkommande och imorse kom jag plötsligt att tänka på den. Jag drömde att vårt barn föddes, men det var en blomfluga. Jag tyckte att det var väldigt svårt att hålla reda på ungen, hela tiden flög ju han/hon iväg från mig. Dessutom var jag inte alltid säker på vem som var mitt barn och oroade mig för att jag hade blandat ihop min bebis med en annan blomfluga. Man kan ju tolka det hur man vill, men jag är åtminstone bättre på att ta hand om mitt barn än jag trodde...

Det där med drömmar är konstigt. Jag minns att jag läste att det var vanligt att drömma om sin förlossning innan den inträffat, men jag hade bara en sån dröm. I den drömmen gick förlossningen galant, bebisen bara ploppade ut när jag satt på en stol, men sedan höll jag på dö av smärta när moderkakan skulle ut. Inte helt olikt verkligheten. Förlossningen gick jättebra, men det var svårt att få ut hela moderkakan och gjorde ganska ont.


För övrigt undrar jag vad bebisar drömmer om. Ibland syns de ju att det är mardrömmar. Undrar om vad?

Andra dagen på jobbet.

Igår kände jag mig förvirrad halva dagen. Efter lunch var jag jättetrött och när jag skulle försöka formulera min pedagogiska syn kändes den som "öh typ alltså öh hm vänta lite". Idag kändes det bättre. Riktigt roligt faktiskt, Men jag vill fortfarande dela mig själv i två halvor och skicka hem den ena. Det känns så väldigt hemskt att missa saker. Men så har jag börjat inse att det här med att vara förälder innebär i princip konstant dåligt samvete för någonting. Jag känner mig så självisk som inte vill förlora min nära kontakt med henne. Nu kommer jag kanske inte längre att vara nummer ett, den som tröstar bäst, den som är tryggast. Usch. Det kanske känns bättre när jag vant mig. Hoppas det.

Igår hade min sambo varit med båda barnen på stranden. Idag har de haft besök och bakat morotskaka. Han verkar fixa det här rätt bra. Jag behöver nog inte oroa mig.

Något att bita i.

Efter middagen tyckte jag att vi skulle träna lite yoga, men Stella ville hellre ha något att bita i.

Råd och tips?

Jag undrar när och hur man vänjer barn vid att inte äta på natten. Om någon råkar läsa detta och ha några minuter över så får ni jättegärna tipsa mig! Finns det någon särskild ålder som är lämplig eller olämplig? Vad ska man tänka på? Hur gör man? Hur länge kan det vara jobbigt?

Egna barn, andras ungar?

Jag är pedagog. Jag har jobbat inom skola och förskola i 10 år och har lärt mig mycket under den tiden. Jag vet till exempel att ledsna barn slutar gråta väldigt snabbt efter att föräldrar gått. Jag har sett fördelarna av att låta barn kämpa och göra saker själv. Jag kan låta små barn ta sig upp själva när de ramlat. Jag kan råda föräldrar att skaffa hjälm till sin ostadiga ettåring och låta honom eller henne själv ta sig upp om och om igen. Flera gånger har jag sagt till föräldrar med trilskande telningar som vägrar att klä på sig själv att låta barnet gråta och vara konsekvent. Sedan fick jag själv barn. Oj oj oj. Jag bär runt på Stella när hon är ledsen. Jag sitter ofta bredvid henne istället för att låta henne lära sig att vara ensam. Jag kommer så fort hon ropar. Självklart plockar jag upp varenda leksak hon kastar på golvet. Vilken tur att hennes pappa redan har uppfostrat en liten och inte går i samma fälla igen. Vilken tur att han är föräldraledig nu. Annars hade det kunnat sluta med en mammasjuk, gnällig och bortskämd liten rackare som är van att få allt hon pekar på och aldrig plockar undan efter sig själv.

Barnvakt

Förra veckan hade vi barnvakt. Vi hade storslagna planer. Bio och middag och sen komma hem till sovande bebis och ha en fortsatt romantisk kväll bara vi två. Det började med att vi kom hem svettiga och irriterade fem minuter före mina föräldrar (som skulle vara barnvakt) kom. Vi hade nämligen varit på en kontroll och fick vänta 45 minuter på att få träffa Stellas läkare. Så vi stressade iväg till stan och istället för att ha snygga kläder och lite smink var jag rufsig i håret och sunkigt klädd. När vi kom till biografen var kön långt utanför dörrarna. Vi fick dela upp oss, en köade för biljetter och den andra för hamburgare. Sedan kastade vi i oss våra burgare femton minuter före filmen skulle börja och hann inte säga särskilt mycket till varandra. Inget djupt romantiskt samtal direkt. Filmen vi såg, Bridesmaids, verkade hursomhelst superkul och vi skrattade gott i 45 minuter. Sedan ringde min mamma. Vilken panik! Tydligen hade Stella försökt klättra ur sin säng och de ville sänka den. Vi båda hann nog tänka tusen andra tankar. Resten av filmen satt jag mest och funderade över varför hon försökt klättra ur sängen. Var hon arg? Ledsen? Tänk om hon inte kunde somna utan oss där? Tänk om vi skulle komma hem till en övertrött och uppspeedad ledsen bebis och två slutkörda morföräldrar? Jag hade lite svårt att koncentrera mig på handlingen. Efter filmen åkte vi kvickt hem. Där sov Stella sött efter att ha showat för mina föräldrar hela kvällen. Inga problem. Vi pustade ut och tänkte att vi nu kunde ta ett glas vin på balkongen och kanske ha det där djupa samtalet om livet och annat än barn. Ute stötte vi på våra mycket trevliga grannar och hamnade i inte lika djupa, men roliga, samtal med dem innan vi ramlade in vid midnatt och stupade i säng. Jaja. Det var en kul kväll. Vi hinner nog prata nån annan gång.

Till Stella

Ingenting av det vi har gjort tillsammans dina första 7 månader kommer du att minnas. Det känns märkligt, då det gjort så otroligt stort intryck på mig och förändrat hela mitt liv. Jag kommer att få berätta för dig om dina första månader i livet, om hur du var och vad du tyckte om. Kanske kommer du inte ens att vara särskilt intresserad av att veta sånt, utan hellre vilja höra om när du var ett år eller två år. Antagligen kommer jag inte heller att minnas sånt som jag vet nu, då så otroligt mycket förändras nästan konstant och din utveckling sker i rekordfart just nu. Jag vill gärna minnas hur vi dansade tillsammans. Jag vill minnas hur vi låg i sängen eller soffan och lyssnade på din pappa som spelade gitarr. Jag vill minnas när du sa mamma första gången och ingen annan hörde det. Hur du skrattade. Hur du vaknade och viskade "mamamama" i din säng på morgonen och såg överlycklig ut när jag tog upp dig.

Imorgon börjar jag jobba. Just nu känns det ungefär som att begå en dödssynd.

Föräldralegitimation

Jag tänker att de flesta har intentionen att vara en bra förälder. Så måste det ju vara. Men ibland går det uppenbarligen snett, kanske små snedsteg och i vissa fall gigantiska kliv käpprätt åt fel håll. Borde inte den där gränsen vara rätt skarp och tydlig?

När vi bodde på sjukhus med Stella pratade jag med en annan mamma som liksom jag hade en kolikbebis. Hon berättade för mig att hon sa till sin man att han var tvungen att ta barnet ifrån henne en stund för att hon var rädd för sig själv. Hon trodde att hon kunde gå över gränsen och skaka sin bebis i all frustration och trötthet. Då hade vår dotter precis börjat få kolik och ju mer kolik hon fick desto räddare blev jag. Jag tänkte att det vore naivt att tro att jag är annorlunda, att jag inte är lika trött och frustrerad och lika gärna kan korsa den där gränsen. Givetvis gjorde jag inte det (jag tänkte inte ens tanken). Men sånt händer. Och värre saker. Hur går det till?

Idag läste jag om ett 15 månader gammalt barn som hittats död med 80 skador, bland annat ett 2 veckor gammalt lårbensbrott. Det handlar alltså inte om ett ögonblicks frustration som fått hemska konsekvenser. Det handlar om något fruktansvärt fruktansvärt hemskt som pågått under en lång tid och resulterat i mord. Märkte inte de där föräldrarna att de korsat gränsen? Var de inte överlyckliga när de fick barn? Ville de inte vara världens bästa föräldrar? Hur kan det gå så fel?
 
Jag som är lärare måste ta ut en lärarlegitimation för att kunna sätta betyg. Ibland vill jag införskaffa något liknande för att bli förälder.

Alternativ

Think outside the box - hitta ditt eget sätt att använda napp!

Fast jag vet ju hur man ska ha den. Tummen upp!

Hoppgunga!

Förvånad.

Besatt.