Oj oj oj

Oj oj oj... Idag ska vi lämna världens finaste Stella hos mormor och morfar där hon ska sova över medan vi tar in på hotell och bara myser. Förra veckan längtade jag som bara den bland alla förkylningar och all stress på jobbet. För några dagar sedan började ångesten komma krypande och idag känns det lite jobbigt. Just nu vågar jag knappt titta på henne för att jag känner så dåligt samvete. Hur ska jag kunna slappna av? Det kommer säkert att gå bra och hon kommer att ha så kul och så många nya spännande saker att titta på och undersöka. Men... Tänk om hon slår sig? Tänk om hon vaknar mitt i natten och blir rädd? Tänk om hon blir sjuk helt plötsligt? Tänk om mamma och pappa knappt får sova något på hela natten och Stella är jättejobbig hela dagen? Jag försöker påminna mig om att mina föräldrar tagit hand om och uppfostrat tre barn. Det här ska gå bra! Nu ska jag hinna pussa på min lilla skatt i några timmar till.

I skåpet...

Imorse letade jag mina vitaminer i köksskåpen. I ett av dem låg en liten Dr Brown-nappflaska från Stellas koliktid. Tänk, vad snabbt tiden går! Jag minns hur jag bar runt på henne, fram och tillbaka, när hon skrek och samtidigt räknade jag ner tiden och längtade först tills hon skulle vara 9 veckor (hade läst att den värsta koliken inträffar när bebisen är 6-8 veckor) och sedan tills hon skulle vara 3-4 månader och det skulle växa bort. Och nu är Stella en stor tjej med välfungerande mage...

Titta vovve!

Stella älskar hundar. Hon blir alldeles överlycklig när en hund närmar sig och då gör hon världens sötaste utrop och sprattlar vilt med benen för att komma nära hunden. Vi var ute och promenerade efter middagen idag och råkade träffa en söt hundvalp med snäll husse som hade tid att stanna för att låta Stella undersöka den lilla valpen närmare. När vi sedan skulle säga hejdå och promenera vidare åt varsitt håll så vinkade både Stella och hunden till varandra. Dagens sötaste!

Smilfink med pappas frisyr

Stella är väldigt nöjd över att äntligen ha fått några tänder. Frisyren är hon däremot inte lika nöjd med, men på detta foto har hon ännu inte sett den.

Nattning

Släpp ut mig!

11 september

Den 11 september är ett datum jag alltid kommer att minnas. Det är liksom fastetsat i mitt huvud vad jag gjorde den 11 september 2001. Den 11 september 2002 minns jag också. Då hände det också hemska saker. Efter det fick jag för mig, skrockfull som jag är, att det är en lite obehaglig vecka i september kring den 11:e. Det känns som att vad som helst kan hända i världen. Terrorattacker, knivmord, vad som helst. Under den här veckan har jag varit lite spänd och nästan väntat på någon hemsk extrainsatt nyhetsrapportering. Och visst kom det hemska nyheter även i år, om inte just den 11:e, utan tidigare.
Jag blir så otroligt ledsen när jag läser eller hör talas om barn som förlorar en förälder i en olycka. Jag kan liksom inte ta till mig det. Tänk att en pappa bara är borta och aldrig kommer hem igen. Aldrig. Hur förklarar man det för sina småbarn när man är ensam kvar, när man antagligen är lamslagen av chock och inte kan förstå att den man älskar är död? Att man är ensam kvar med barnen. Att man varje dag kan se sin förlorade partner i sina barn. Att man kanske inte fick säga hur mycket denna person betyder, hur viktig han är, för att man trodde att man hade ett helt liv framför sig.  Att när hela ens värld rasat samman så måste man hålla sig samman, ta hand om sina barn, fortsätta. Jag kan tänka mig att man inte ens förstår hur världen kan fortsätta, att dagar kommer och går ändå, när ingenting aldrig nånsin kommer att bli som förut.
Jag gillar rutiner och att ha kontroll. Det ger mig en sån fruktansvärd ångest att tänka på att jag inte kan kontrollera vissa saker. Jag kan inte bestämma att jag och Stellas pappa ska finnas här under hela hennes uppväxt. Vad som helst kan i princip hända. Det finns inga garantier. Att få barn innebär en sån otrolig kärlek, en alldeles ovillkorlig kärlek till någon annan. Jag vet att jag inte kunde förstå bandet mellan en förälder och dennes barn innan jag själv upplevde det. Jag minns när Stella var en liten nykläckt plutt och var inlagd på barnintensiven. När de skulle ta blod till prover så stack de henne i huvudet, för att det gjorde mindre ont där. Hon slingrade sig och gallskrek. De stack fel och fick göra om det, så att hon såg alldeles sönderstucken och blodig ut under en dag. Jag stod där och tänkte att det blivit helt fel - det här skulle inte hända. Vad gör vi här? Vårt barn ska inte ha ont och ligga på sjukhus. Det är fel. Vi måste åka hem nu.
Jag kan inte kontrollera sånt. Stella kan bli sjuk. Hennes pappa kan bli sjuk. Jag kan bli sjuk. Någon kan dö. Det går liksom inte att ta till sig. Det är för hemskt. För otänkbart.