Resor - fysiska och psykiska

Jag åkte på en veckas semester. Bort från regn, familj, krav och vardag. Till sol och vila. Med tre fina, kloka personer. Med tid att bara vara, läsa, rita, tänka, prata, bada, promenera, äta och dricka gott. Bland annat. Det var härligt. Men mycket märkligt att sova helt ensam utan att väckas av barnets fötter eller ljud. Precis när jag vant mig, slutat ha bettskena och börjat drömma och sträcka ut mig i sängen så var det dags att åka hem. Till barn med 40 graders feber, en varm klibbig kropp klistrad mot min, ynkligt gnällandes i några nätter. Precis som det ska vara. Men det fick mig att fundera på ett nytt liv med egen säng, bara för vuxna, utan en liten kickboxare som tjattrar och slåss halva natten. Hm...

Ibland är det så bra att resa bort och komma hem. Som att resan sker mentalt också. Det finns tid att tänka, att se mönster, att analysera och reflektera. Och tid att sakna eller längta. För mig är det väldigt skönt att bara vara Sara utan någon epitet, som mamma, i några dagar. Jag har insett hur mycket jag behöver det och att det antagligen gör mig till en bättre mamma. Men detta var första gången jag var borta från Stella så länge. En hel vecka. Jag hann fälla en och annan tår när jag hörde hennes röst så långt borta.

Stella och hennes pappa har såklart haft det toppen när jag var borta. Det är så fint att se dem tillsammans, utan mig. Det låter knäppt, men finns inget bättre sätt att förklara det på. Vetskapen om att hon har ett litet nätverk av viktiga personer - en liten by, att se hur andra sidor i hennes personlighet förstärks. Jag fick en uppskattning över hur mycket fyraåringar växer på en vecka "minst såhär mycket mamma!" (cirka en decimeter, stolt uppskattning gjord med liten hand). Min älskade basilikaplanta växte och frodades, och det mesta var precis som vanligt. Men jag hade lite mer energi, lite bättre laddade batterier.