Tigermamma fortsätter...

Imorse satt vi i köket, jag med en kaffekopp och Stella med bilnyckeln. Helt plötsligt håller Stella upp nyckeln, studerar den noga och utbrister "nam nam lykl". Lykl! Det ord som senare blev till nyckel i modernt svenskt språk och som dessutom lämnat spår i uttrycket bakom lyckta dörrar. Må så vara att hon ville äta upp den - hon är ändå supersmart! Min dotter måste vara ett språkgeni...

Shopping

Himla trevlig unge, den där. Känner liksom alltid av stämningen.

Jag tror bestämt att vi ska shoppa lite idag. Stella har fått låna en hoppgunga som vi ska försöka få upp idag. Men först ska vi köpa stabila krokar som kan hålla för typ 50 kilo, nojjiga som vi (läs jag) är plus nån fästanordningshakegrej. Och det vore kul att hitta en ny leksak åt Stella med. Sen vill jag köpa en cappucino och något fint att ha på mig. I nämnda ordning. Efter det ska jag försöka peppa Stella att kolla på DN-galan med mig. Så himla kul! Tveksamt om hon tycker det. Hon verkar mest fundera över hur hon ska lyckas få ut den där hörntanden som trycker på.

Rookie

Det mesta är relativt, så även föräldraskap. Jag tycker ju att tiden har gått snabbt sedan januari och att Stella blivit så stor nu - ett halvt år! Fånigt nog kan jag ibland prata om när hon var nyfödd, som att det var väldigt länge sedan och jag nu är en vis kvinna som lärt mig mycket om barnuppfostran. Humpf. Antar att de som har treåringar tänker "vänta du bara", liksom de som i sin tur har sexåringar, och så vidare.

Jag är en rookie, en mammarookie. Har aldrig gillat den där känslan av att vara nybörjare, att inte riktigt fatta vad man håller på med. Men den känslan kan nog hålla i sig ett tag, verkar det som. Kanske man alltid känner så med sitt första barn eftersom det händer nya saker som man inte har koll på hela tiden, nya utvecklingsfaser, nya perioder. Kanske man alltid undrar lite över vad man egentligen håller på med som förälder. Kanske jag bara ska vänja mig vid att vara rookie.

En blivande tigermamma drömmer...

Om Stella själv får välja.

Här på sidan 87 finns en riktigt bra dikt. Vänta så ska jag visa!

Jag: Redan väldigt tidigt visade Stella ett stort intresse för litteratur.
Reporter: Jasså. Var det för vilka böcker som helst eller kunde du utskilja någon särskild smak?
Jag: När hon var 6 månader föredrog hon Wislawa Szymborska framför sagor och därifrån förstod vi nästan att hon skulle bli nåt stort.
Reporter: Ett Nobelpris i litteratur har aldrig tidigare delats ut till en så ung författare. Hur känns det att få vara med och uppleva som förälder?
Jag: Det känns helt fantastiskt och ändå självklart på något sätt. Både jag och Stellas pappa är ju lärare i svenska och har ett stort intresse för litteratur, så det kanske inte är så konstigt att hon valde den inriktningen. Vi tyckte såklart att hon var väldigt begåvad, men att få ett sådant pris vid 30 års ålder - det känns helt ofattbart!

Separationsångest

Mamma och jag!

Jag: Du, Stella. Jag undrar över en grej.
Stella: Ja?
Jag: Det är det här om ifall jag går iväg nånstans.
Stella: Vad menar du, går iväg?
Jag: Till exempel om du leker i vardagsrummet och har jätteroligt och jag går till köket istället. Visst förstår du att jag kommer tillbaka, att jag inte har lämnat dig?
Stella: Hm.
Jag: Förut gick det jättebra men nu har du helt plötsligt börjat skrika och gråta.
Stella: Varför ska du gå? Jag vill inte vara ensam, mamma.
Jag: Men ibland är du ju inte ens ensam. När pappa är där med dig så skriker du som en tok ändå och gråter.
Stella: Du menar han den där skäggiga? Jag litar inte på honom en sekund!
Jag: Du har ganska kul med honom. Du verkar älska honom väldigt mycket. Du kollar alltid efter honom och blir alldeles överlycklig när han kommer.
Stella: Jaja. Han är okej. Jag gillar honom.
Jag: Men då behöver du väl inte skrika sådär? Det går lika bra med pappa som med mig. Ingen av oss lämnar dig - vi kommer alltid tillbaka.
Stella: Nja.. Jag vet inte riktigt. Just nu känns det ändå bäst om du inte går mamma. Man vet aldrig vad som händer annars. Om du stannar så kanske en tand kommer ut? Jag har det nästan på känn, ja, jag tror absolut att det kommer en liten rackare om du stannar med mig!

Världen

Ibland känns världen som en så hemsk plats. Jag tänker att den på något sätt ter sig farligare och extremare än när jag själv var liten. Jag undrar om föräldrar alltid tänkt så? Ofta sedan jag fått barn väljer jag bort att läsa nyheter, men det går liksom inte att värja sig och det borde jag kanske inte heller göra. Sådant som drabbar barn känns verkligen extra tungt. Idag sörjer jag och tänker på alla drabbade i Norge, på alla föräldrar som fått veta att deras son eller dotter har omkommit, blivit avrättad av en galning. Fy fan. Usch... Det finns inga ord.