Under veckan har jag försökt öva ensamlek med Stella. Till exempel att hon ska leka i sitt rum medan jag lagar lunch. Förut har hon inte varit så pigg på det, hon gillar att vara där andra är, men efter att jag berättat om när jag själv var barn (fascinerande att det går att ha konversationer om sånt nu, att hon kan fråga mig om hur jag var som barn) så har hon börjat tycka mer om att leka själv. Igår gick jag förbi Stella när hon satt i soffan med något i handen. "Vad gör du Stella?" frågade jag. "Ingenting!" fick jag omedelbart som svar följt av "Hejdå, mamma, vi ses sen." Samma sak hände senare på kvällen, jag frågade henne om något och hon ville inte berätta...
Vi har varit ute så mycket vi kunnat när vädret har varit fint. Idag är det måndag morgon och regnet öser ner. Stella var överlycklig över att få ha regnkläder och stövlar. "Jag är glad, mamma! Är du glad? Fast det är inte sommar nu?" Men jag välkomnar mörkret på kvällarna, och att sova i ett svalt rum. Men mest av allt längtar jag just nu efter att tioåringen ska komma. Det känns lite som två olika liv, två veckor med två barn och två veckor med bara Stella. Och varje gång båda barnen är här känns familjen hel.
