Här står hon och väntar...

...och en sak är säker - det är inte på tomten, för tomten är hon livrädd för.

Pansarskal?

Jag funderar på om jag kan försöka ordna ett hårdare skal. Med det menar jag att jag på vissa sätt är så mycket känsligare och skörare sedan Stella kom. Ibland i vissa arbetssituationer blir det väldigt tydligt. Jag har helt plötsligt så svårt att släppa saker. Alla elever som är i svårigheter och har olika typer av problem stannar liksom kvar hos mig när jag behöver vila från dem. Jag funderar och funderar över dem dem som kanske inte har föräldrar närvarande, och på dem som har föräldrar som inte förmår vara föräldrar.
Kanske jag borde arbeta med något annat. Eller skaffa ett pansarskal...

Plötslig storbarnsförälder

Ikväll var vi och hälsade på en liten liten baby, precis fyllda två veckor. Stella studerade babyn fascinerat en lång stund. Sen frågade hon "baby ajaj?" och när vi svarade att, nej babyn har inte ont någonstans, allt är bra, så tappade Stella snabbt intresset och gick vidare till nåt mer spännande.
Det är ju ganska fånigt självklart, men samtidigt blir det så otroligt påtagligt att de är så himla små, de där alldeles nykläckta små liven. Det går liksom inte att minnas och känns helt absurt att Stella någonsin har varit så liten. Hon framstod som ett väldigt stort barn bredvid den lilla babyn.

Funderade för mig själv på sätt att skapa garantier för att få en sådär lugn och harmonisk, frisk liten varelse. Isåfall kanske man skulle slå till på en! Eller så nöjer vi oss med den vilda storbabyn, som måhända inte ger oss många lugna stunder men en omätbar glädje och lycka varje dag.