Go, go, go!

Hörni! Nu tar hon sig alldeles strax fram i egen regi, vår lilla stjärna! För några dagar sedan tog Stella något steg helt själv utan att hålla i sig någonstans. Detta upprepade hon flera gånger, med ett stort leende på munnen. Idag klämde hon till med en liten promenad på typ tre-fyra små steg helt själv mellan soffan och bordet. Vilken grej, ändå, att lära sig att gå helt själv utan någon annans hjälp. Den där minen är liksom oslagbar, glädjen, stoltheten. Oj oj oj...

Tyvärr har jag inget foto på en gående Stella, så ni får lita på mig och hålla till godo med ett vanligt suddigt foto på Stella med något i munnen. Men någon dag ska jag minsann fånga henne på bild. Eller film!

Mamma eller pappa?

De senaste dagarna har Stella varit grinig och bitvis på jättedåligt humör. Vi har försökt hitta olika orsaker. Ont i magen (tror att hon fick en släng av magvirus från mig), nya tänder som är på väg och kliar, utvecklingsperiod eller att hon är lite orolig för att det är en stor omställning att lära sig gå (ja, för någon dag sedan kom det små pytte steg utan stöd!).

När jag var hemma med magsjuka så höll Stella igång med både skrik och krav på att bli buren och få tugga sönder vad hon vill. Idag när jag kom hem från jobbet så satt Stella lugnt och rofyllt i vardagsrummet. Hon var glad och lekte förnöjt. Hennes pappa berättade att hon hade varit glad och nöjd hela dagen. Det gick kanske 30 minuter. Sedan satt hon igång med att skrika "nej, nej, nej" och grymta missnöjt åt det mesta och till sist storgråta. Jag tog ut henne i vagnen och hon lugnade ner sig lite men ville fortfarande att jag skulle bära henne hela tiden. När vi kom hem hängde hon med sin pappa i ett annat rum och jag hörde dem vissla och skratta. Sedan kommer hon i full fart efter mig och sätter igång att skrika och gråta igen. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är hon orolig att hon måste hålla koll på mig så att jag inte försvinner (till jobbet)? Eller så är hon lugnast när hon har full uppmärksamhet från antingen pappa eller mamma? Eller så är det bara så just nu...

Hursomhelst kan jag inte släppa det där dåliga samvetet man verkar ska ha i 20 år framåt. Varje morgon när hon är glad och jag ska jobba så känns det som att mitt hjärta går sönder lite när jag måste stänga ytterdörren framför henne. Min lilla söta plutt. Imorgon ska jag försöka tänka på att hon antagligen är glad hela dagen när inte jag är där...

Magsjuka

Usch vilken dag. Jag har fått magsjuka och Stella har också ont i magen samt några nya tänder på gång. Hoppas vi båda mår bättre imorgon och att ingen annan i familjen blir sjuk. Fy för magsjuka!

Nej nej nej

Vi har hängt hemma och myst hela helgen. Lagat god mat. Testat lite nya smaker. Hälsat på en 10månaderskompis. Promenerat. Spelat gitarr. Sett på film och tv. Fått besök av mormor och morfar. Och surat en del. Både igår och framförallt idag har Stella varit på ett mindre strålande humör än vanligt. Sur som en citron. När vi har tagit bort saker som hon vill leka med (läs bita sönder alternativt kasta hårt i trägolvet) har hon skrikit och gråtit. "Nej nej nej" har varit lite av helgens mantra. Samtidigt har hon blivit så mysig vår lilla tjej. Hon har börjat kramas och pussas. När Stella börjar bli lite trött så kommer hon spurtande och så kryper hon tätt intill, kind mot kind och kramas i flera sekunder innan hon spurtar vidare mot något spännande. Om man har tur kan man få en riktigt blöt puss också. Och det säger man såklart inte nej till. Jag försöker för övrigt att inte säga nej särskilt ofta så att Stella ska lära sig andra roligare ord. Som puss eller gott till exempel.