De senaste dagarna har Stella varit grinig och bitvis på jättedåligt humör. Vi har försökt hitta olika orsaker. Ont i magen (tror att hon fick en släng av magvirus från mig), nya tänder som är på väg och kliar, utvecklingsperiod eller att hon är lite orolig för att det är en stor omställning att lära sig gå (ja, för någon dag sedan kom det små pytte steg utan stöd!).
När jag var hemma med magsjuka så höll Stella igång med både skrik och krav på att bli buren och få tugga sönder vad hon vill. Idag när jag kom hem från jobbet så satt Stella lugnt och rofyllt i vardagsrummet. Hon var glad och lekte förnöjt. Hennes pappa berättade att hon hade varit glad och nöjd hela dagen. Det gick kanske 30 minuter. Sedan satt hon igång med att skrika "nej, nej, nej" och grymta missnöjt åt det mesta och till sist storgråta. Jag tog ut henne i vagnen och hon lugnade ner sig lite men ville fortfarande att jag skulle bära henne hela tiden. När vi kom hem hängde hon med sin pappa i ett annat rum och jag hörde dem vissla och skratta. Sedan kommer hon i full fart efter mig och sätter igång att skrika och gråta igen. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är hon orolig att hon måste hålla koll på mig så att jag inte försvinner (till jobbet)? Eller så är hon lugnast när hon har full uppmärksamhet från antingen pappa eller mamma? Eller så är det bara så just nu...
Hursomhelst kan jag inte släppa det där dåliga samvetet man verkar ska ha i 20 år framåt. Varje morgon när hon är glad och jag ska jobba så känns det som att mitt hjärta går sönder lite när jag måste stänga ytterdörren framför henne. Min lilla söta plutt. Imorgon ska jag försöka tänka på att hon antagligen är glad hela dagen när inte jag är där...
4 kommentarer:
Känner ofta att jag skulle vilja kommentera dina inlägg och skriva något lika klokt och insiktsfullt som du, men så kommer jag inte på något och så blir ingenting sagt. Blir i alla fall väldigt berörd av och tycker väldigt mycket om dig och din blogg. Misstänker också att Stella har en tokbra mamma. Mängder med kramar!
Åh vad glad jag blir! Tack så mycket, fina Martina. Jag tycker om dig massor och tror dessutom att du är en supermamma! Kram
Det låter som att hon saknar dig och helst vill vara med dig samt hålla koll på dig så att du inte försvinner. Förstår att det känns jobbigt men så är det för de flesta barn i perioder och kan hålla på i några år. Det blir lättare när ni kan prata med varandra när flickan är större! Vilken tur att hon har en så fin pappa som är hemma med henne och tar sitt ansvar.
Jag har också en känsla av att hon liksom vaktar mig för att hon vet att jag kan försvinna. Och Stellas pappa är ju världens finaste :) Tack AnnaKarin för din kommentar!
Skicka en kommentar