Pjutta ja?

Det kommer nya ord hela tiden, de liksom bara ramlar fram dag för dag. Jag har inte tänkt på det , men ofta när Stella säger något så brukar jag bekräfta det hon säger och lägga till ett ´ja´. Det har lett till att hon nu säger t.ex "pippi ja" eller " ja bajsa ja". Hur gulligt som helst.

Häromdagen pruttade Stella, varpå jag och hennes pappa skrattade och sa "Oj, du pruttade"! Stella tittade och sa först gravallvarligt "Jag pjuttade mamma. Jag pjuttade". Det var ju ganska kul så vi skrattade ännu mer. Så då gapskrattade Stella och tjatade om att pjutta en lång stund. Nästa dag var det jag som råkade släppa väder (jamen alltså, vi har väl alla gjort det någon gång, lika bra att vara ärlig). Stella skrek "Mamma pjuttade. Du pjuttade mamma. Pjuttade ja!" Jag försökte leda över samtalet på annat och locka henne med att gunga (vi var i lekparken), men Stella gick fram, lyfte på min tröja och pekade in medan hon högt och tydligt upprepade "Pjuttade mamma. Du pjuttade ja!" Jag skämdes som en hund eftersom det naturligtvis var andra familjer i lekparken men som tur var låtsades de inte höra (?).

Morgon på stan

Vi åkte in till stan med Stellas pappa på morgonen och medan han gick till jobbet gick vi till lekparken för att sedan gå till café och fika. Härligt!

Den man är

När jag var tonåring önskade jag att jag skulle få barn när jag var ung (med vilket jag tänkte typ 20) och bli en hipp, cool mamma. En sån som alla ungar ville komma hem till. En sån som kunde ha kul med mitt barn när hen var 15 år. En sån som hade trendiga kläder och cool frisyr. Det kommer jag aldrig att bli har jag insett nu. Dels är jag för gammal (fast inombords har jag stannat vid 22år) och dels har jag blivit trygg i mig själv, vilket jag iochförsig numera tycker är väldigt coolt. Men det där med att bli trygg i sig själv innebär också att man vågar vara sig själv och inte behöver följa trender eller tycka som andra tycker för att man inte riktigt vet på vilka ben man själv står. Det tog lite tid för mig att hitta mig själv. Men det gjorde jag. Och nu njuter jag varje dag över att upptäcka Stella och att se henne lära känna sig själv, vad hon tycker, vem hon är. Jag hoppas att hon kommer att vara trygg i sig själv, behålla sitt härliga temperament och sin vilja, känna att hon kan allt som hon ger sig in för.

Korumpa!

Ptja. Ibland finns det inte så mycket att skriva.