Sommaren - en sammanfattning

Vilken sommar det har varit! På visa sätt känns det som att vårt barn har lämnat en del av barndomen bakom sig, i den mening att hon inte alls behöver oss ett steg bakom, eller snarare några meter ifrån. För detta är sommaren då Stella cyklat iväg själv mest hela tiden, detta är sommaren som jag, i smyg längtat efter sedan förra året (förälder med dåligt samvete - javisst), äntligen har kunnat sitta ute själv med en kopp kaffe eller en bok medan ungen för en gångs skull lekt helt nöjd utan att jag måste vara delaktig. Detta är därför också sommaren då en sprungit bakom en cykel med hjärtat i halsgropen och tickande ångest över en snart stundande framtid med betydligt värre innehåll än cykel, asfalt och små oskyldiga lemmar. Detta är sommaren då kompisar börjat konkurrera ut oss på allvar. Förra sommaren toppade ingenting bad och mys med familjen men denna sommar avslutades middagar abrupt på grund av kompisar som väntat, äventyr bakom hörnet, förbjudna för föräldrar. Samtidigt är det kanske sista sommaren att njuta av ett barn som börjar bli självständigt men ändå håller sig på tillräckligt avstånd så att ett illtjut hörs. Nästa sommar kanske äventyren finns längre bort, så långt borta att den där kaffekoppen hinner bli kall eller att det där samtalet vid middagen inte kan avslutas då ett illtjut hörs tjugo meter bort, för då är illtjutet istället betydligt längre bort.

Jag älskar den här tiden på året. När det går mot höst. Livet känns på något sätt öppet för alla möjligheter. Flera veckors semester och vila. Umgänge med familj och vänner. Tid att vara fullständigt närvarande och gömma det dåliga föräldrasamvetet. Tid att fundera och reflektera. Att planera och drömma. Och samtidigt; ångesten som kommer med det. Ska jag stanna på mitt jobb? Ska jag ta betydligt mer osäkra erbjudanden? Eller ska jag vänta på andra? På något sätt är augusti mitt livs nyår. Alltid en ny säsong, nya möjligheter, eller bristen på sådana. En helt annan anledning till att jag älskar den här tiden på året är att det börjar bli mörka och milda kvällar. Imorse pratade jag och Stella om det i lekparken. "Jag minns när du sa till mig att du gillar hösten mamma. Att du vill hoppa i löven". Det lustiga är att jag minns att jag sagt precis så, men kan inte fatta att ungen kan komma ihåg det...

En sommar med tålamod och bus...

... spring i benen...

... massa livsnjut...

... och bad både i pool och hav.

Sommarläsning

Förutom ett antal Pettsson och Findus så har jag läst ganska mycket i sommar. Idag läser jag kanske klart Donna Tartt, som ligger oavslutad mest för att den är så himla tung att släpa med till stranden. Stella hade hittat Richard Yates Easter parade som hon bläddrade lite lagom förstrött i halvt liggande i soffan imorse. Tyvärr hann jag inte fota innan hon gått vidare till en mindre intellektuell aktivitet (hoppa i soffan och skrika gangnam style). Sommarläsning 2014, eller det mesta av det åtminstone (några utlånade till höger och vänster direkt efter avslut).

Gamla tider och Zara

Stella tycker mycket om att prata om när hon var bebis och hur det var när hon var liten, samt hur det egentligen gick till när hon föddes. Det är ju faktiskt himla skumt det där, att bara komma ut från mammas mage helt plötsligt. Så, idag hamnade vi i soffan med gamla foton som visade både hur det såg ut när jag var nyfödd liten bebis och hur det såg ut när Stella var i magen (ultraljudsfoton) och när hon var alldeles nykläckt. Mycket fascinerande tyckte min dotter. Och jag. Vi satt i säkert en timme och kikade på bilder. Bland alla gamla foton vecklades ett minne upp, som jag förträngt men plötsligt mindes glasklart. En av de första, om inte allra första, gången jag blev publicerad och recenserad. Som Zara, inte Sara. Det var väldigt viktigt då. Åh, vad jag hoppas att mitt barn kommer att hitta ett sätt att uttrycka sig på, i ord, bild eller annat...