Jag minns

Jag pluggar ju nu och under veckan har vi arbetat med skrivövningar. En av dessa var att skriva oavbrutet i 15 minuter till rubriken "Jag minns". Eftersom min text handlar om Stella så tänkte jag att jag kopierar in den här på bloggen också:

Jag minns när du föddes. Hur något jag trodde var så väldigt svårt egentligen var ganska enkelt. Hur jag fokuserade som jag aldrig tidigare gjort. Hur du till sist bara ploppade ut. Och känslan. Känslan. Hur jag kände varje centimeter av det som är du på ett helt nytt sätt. Hur du sedan låg där nedanför mig på utsidan. Och alla känslor då. Obeskrivliga känslor. Och den enda som gick att ta på, att ta in. Hur jag fokuserat på din insida i min insida under så lång tid och nu fick se din utsida. Ditt skal.

Jag försöker minnas den första tiden med dig och skräms av hur mycket som försvunnit. Inte bara på grund av trötthet. Antagligen för att jag gjort mitt yttersta för att ta in allt, bearbeta allt, fånga allt, återberätta allt, återuppleva allt. Helt omöjligt naturligtvis. Jag minns fler middagar och flera kvällar som jag och din pappa pratat om dessa minnen, försökt återuppleva dem och lägga dem; pusselbitar i vår gemensamma historia. Det som är Vi Föräldrar, det som håller oss samman. Så jag blir osäker på vad jag egentligen minns. Hur mycket.

Jag sluter ögonen och minns tyngden av dig i en babybjörn och de otaliga vandringarna mellan kök, hall och vardagsrum. Sedan tillbaka, om och om igen. Jämfört med nu var du väl lätt som en liten fågelunge, men jag minns verkligen tyngden. Hur axlarna värkte och hur jag svankade mer och mer medan jag sträckte skulderbladen och förbannade mig själv över den ännu oinköpta ergonomiska bärselen. När jag gick där fram och tillbaka och sänkte mitt huvud mot ditt lilla rufsiga huvud med förvånansvärt tjock och mörk kalufs. Jag minns inte hur du luktade. Jag önskar att jag gjorde det och var nära att ljuga nyss – en lista över lämpliga adjektiv dök upp i huvudet, men jag bestämde mig för att vara sanningsenlig. Jag kan inte minnas din lukt, men jag minns dina skrik.

Jag minns hur skräckslagen ditt kolik-skrik kunde få mig att känna. Maktlösheten. När jag blundar kan jag höra det. Jag minns hur det kändes som att det där skriket skar genom allt. Genom mig – rakt igenom. Genom tystnaden, den tystnad som är mörka, kalla vinternätter. Man hör ingenting utöver ljudet av smulor mot fotsulorna, knaster i elementen, små dova vibrationer i fönster och väggar från bilar eller blåst. De egna andetagen och gäspningarna. Nysningar som kvävs av rädsla för att väcka. Skriken. Jag minns hur jag hatade nätterna, avskydde dem och fruktade dem. Lättnaden när ljuset kom. Morgon. Känslan av att inte längre vara ensam. Lugnet.

Jag minns också din röst. Du låg på skötbordet. Tittade upp på mig med dina gröna ögon, mina gröna ögon. Du sa, på samma gång självklart, frågande och befallande ”mamma, mamma?, mamma!” och jag blev alldeles knäsvag.

Jag minns inte tröttheten, sådant försvinner, bara glider iväg som om det aldrig funnits fast man vet att det upptog allt. Men jag minns inte hur den kändes, bara att den alltid fanns där. Som en dov värk kan jag tänka mig. Relativ, antar jag.

Jag minns, och jag tror att jag alltid kommer att minnas hur jag långsamt skalade av lagren mot kärnan av fullständig samhörighet. Hur den långsamt kom till mig istället för på stört, som jag hade trott och hört. Ibland slår den mig i magen, den där känslan. Pang boom. När jag hör dörren öppnas på morgonen och du nyvaket kommer ut, letar min blick och springer mot mig, upp i min famn och lägger ditt huvud mot mig. Säger ”Jag är vaken. Jag vill ha yoghurt.” Då det är bara du och jag. Hur allt annat försvinner, menar jag, inte att vi är för oss själva just då. När våra blickar möts och du springer mot mig, jag böjer mig ner och fångar upp dig i exakt rätt sekund och kramar dig. Hur såna ögonblick inte har blivit vardagliga. Kanske inte blir det. Hur det känns lika hisnande varje gång. Varje dag. De enda gångerna som jag är helt närvarande, bara här och nu, bara tar in dig, luktar på dig, känner dig hos mig, hör din röst smattra på om vad som hänt på förskolan. Jag minns den känslan. Imorse, igår, för en vecka sedan, för ett år sedan. Och jag minns hur jag längtade efter den förut, innan du fanns.

Morgonlek

Helt i sin egen värld. Morgonlek med bilar. Frågar hur bilen låter och Stella tittar förvånat på mig. "Du kan, mamma" säger hon sedan.

Trotsåldern

Det går i perioder. Några veckor är det lite gnälligt och jobbigt, men ändå hanterbart. Sedan övergår den perioden i en extrem trots. Typ 2 veckor som gör att man räknar ner tiden till det eländiga barnet ska sova. Sedan kan det vara sådär hanterbart igen i några veckor eller så kommer favorittiden direkt - den man lever för. Då är allt fantastiskt härligt och roligt i max 2 veckor. Sömn och mat funkar perfekt. Hon skrattar och busar, pussas och kramas. Just nu är har vi precis börjat den värsta perioden igen. Lillchefen ska bestämma allt. Om man försöker prata med någon annan blir hon tokig och skriker högt. Jag har, inspirerad av Jesper Juul, försökt tänka mycket på mitt tonfall. Att låta bestämd men vänlig. Det har funkat bra. Igår, i frustration, försökte jag förklara för Stella att det inte är hon som bestämmer vem som ska prata med vem (läs: Stella ska få prata när hon vill och övriga ska vara tysta om inte hon pratar med dem). Ojoj, ska väl bara tänka att jag är den bästa föräldern för mitt barn, men ibland känner jag mig rätt kass. En annan strategi kan ju vara att drömma sig bort och planera lite barnfri tid någon gång, hägrande där framme. Och en till strategi är att fokusera på att detta är övergående och snart skrattar vi åt hur trotsåldern var. Och den viktigaste strategin - att längta efter de där härliga veckorna som alltid kommer.

Sluta titta mamma!