Trotsåldern

Det går i perioder. Några veckor är det lite gnälligt och jobbigt, men ändå hanterbart. Sedan övergår den perioden i en extrem trots. Typ 2 veckor som gör att man räknar ner tiden till det eländiga barnet ska sova. Sedan kan det vara sådär hanterbart igen i några veckor eller så kommer favorittiden direkt - den man lever för. Då är allt fantastiskt härligt och roligt i max 2 veckor. Sömn och mat funkar perfekt. Hon skrattar och busar, pussas och kramas. Just nu är har vi precis börjat den värsta perioden igen. Lillchefen ska bestämma allt. Om man försöker prata med någon annan blir hon tokig och skriker högt. Jag har, inspirerad av Jesper Juul, försökt tänka mycket på mitt tonfall. Att låta bestämd men vänlig. Det har funkat bra. Igår, i frustration, försökte jag förklara för Stella att det inte är hon som bestämmer vem som ska prata med vem (läs: Stella ska få prata när hon vill och övriga ska vara tysta om inte hon pratar med dem). Ojoj, ska väl bara tänka att jag är den bästa föräldern för mitt barn, men ibland känner jag mig rätt kass. En annan strategi kan ju vara att drömma sig bort och planera lite barnfri tid någon gång, hägrande där framme. Och en till strategi är att fokusera på att detta är övergående och snart skrattar vi åt hur trotsåldern var. Och den viktigaste strategin - att längta efter de där härliga veckorna som alltid kommer.

Sluta titta mamma!