Den värld du växer upp i

Stella, den värld du växer upp i är hemsk och märklig på så många sätt. För några dagar sedan, du sov antagligen mellan dina föräldrar under ditt favorittäcke med djungeldjur, så drunknade en treårig pojke på flykt från kriget i Syrien. Han flöt i land inte långt från de stränder i Turkiet som jag och din pappa besökte innan du fanns. Den lille pojken, Alan Kurdi, hann aldrig ta sig till trygghet. Istället drunknade han tillsammans med otaliga andra, inklusive sin mamma och storebror. Över 2500 personer har omkommit då de försökt att ta sig över Medelhavet från krig, in till Europa, under denna sommar. Denna sommar. Alan fick aldrig chans att lära sig simma, som du drömmer om och längtar så mycket efter, eller cykla, som du vill men samtidigt är rädd för. Hans bild sprids just nu över stora delar av världen. Några menar att bilden på honom ger kriget ett ansikte, ger oss förståelse för den största flyktingkatastrofen i modern historia som pågår just nu. Det känns så sjukt att det är här vi har hamnat.

Jag vågar knappt tänka på hur Sverige kommer att se ut när du är tonåring, lilla Stella, eller när du är vuxen. Vilken värld kommer du att bo i när jag inte längre finns kvar? Du ställer ibland fantastiska frågor. Häromdagen oroade du dig för huruvida du måste vara kär i någon eller inte. För dig är det såklart självklart att människor får vara kära i vem de vill. Du är fyra år. Och ett halvt. Du säger att du inte vill vara kär i någon, men om du måste så är du kär i mig. Lille Alan som drunknade kommer aldrig att uppleva kärlek mer. Han vet inte att det sprids bilder på hans döda lilla kropp, i syfte att förstå något som länge pågått och rapporterats om ur olika vinklar. Han vet inte att några människor vill sprida kärlek och andra vill sprida statistik, skillnader, begränsningar och villkor.

Alans familj har inte bett om att förmänskliga ett grymt krig, ett av hundratals och tusentals, att göras till ikonbilder. De ville ta sig till trygghet. Få ett drägligt liv, gissar jag. Ge sina barn en framtid. Som människor vill. Så som jag vill ge dig. Ett liv i trygghet. I en värld med färre gränser. Inte fler. Det är tur att du är så liten att du inte vet vad EU är. För det är svårt att förklara. Du frågade mig för ett tag sedan vad det är för skillnad på Sverige och Australien, eller Dublin och Göteborg. Det är platser som finns på kartan i ditt huvud. Jag svarade att Australien ligger långt borta, att de har vinter när vi har sommar och tvärtom. Att där bor alla spännande djur som du tycker om. Att där bor människor precis som här. Det är inte så stora skillnader egentligen. Du frågade mig om din kompis Abbe från förskolan kom från Australien. Kanske var det Afghanistan? Det är inte så stor skillnad sa du. Nej, sa jag, det borde det inte vara. Det borde inte vara så stor skillnad. Det är bara länder och namn. Vissa råkar födas i ett land, med ett namn, och andra i ett annat. Resten är historia. Kanske kommer du inte att läsa historia om du väljer att studera vidare. Men även om du inte fördjupar dig i hur nationalstater växte fram, eller i imperialismens bakgrund, framväxt, och dess fotspår, så kommer du förhoppningsvis att lära dig att de där linjerna vi ritat, en del raka som i Afrika, och en del krokiga som i gränserna mellan vårt land och dess grannländer, att de bara är linjer. Vi behöver färre sådana. Vi har en värld. Ett människoliv är ett människoliv. De är lika mycket värda. Alla. Oavsett om personen råkade födas i Australien eller Afghanistan, i Sverige eller i Syrien. Vi bor i en värld. Vi är inte så bra på att ta hand om den. Men det är den enda världen vi har. En.

Vi i Sverige råkade födas i ett land utan krig. Ett land där du, Stella, kommer att få gå i skolan, kan ha ett eget rum och välja dina egna kläder på morgonen. Ibland väljer du Frost-klänning, ibland randiga pyjamasbyxor. Du gillar att välja ut kläder. Imorgon ska vi tillsammans rensa ut kläder från din garderob. Du längtar, det har du sagt. "Mamma, nu kan någon annan ha mina jeans som är för små. För jag har växt så fort!" Så säger du och pekar ivrigt på väggen där blyertslinjer tornar upp sig, vittnar om hur du växer ur dina kläder undan för undan. De där jeansen kommer någon annan att kunna ha snart. Inte lille Alan, men någon annan.

Jag har ingen rätt att neka människor möjligheten att komma hit, till det land där jag råkade födas, det land som din pappa hamnade i, och där du så småningom föddes. Jag har ingen rätt till det. Och jag vill inte det. Välkommen hit, alla som vill! Jag vill inte neka någon de möjligheter som jag har och kan ge mitt barn. Möjligheten för människor att komma till Sverige har berikat mitt liv på så många sätt. Det största. Det har gett mig dig. Ödet förde din pappa hit från ett annat land i krig. Det vet du ännu ingenting om lilla Stella. Men så var det. Av alla länder så blev det Sverige. Av alla städer så blev det just den där jag råkade bo. Där råkade vi träffas en vinterdag för 7 år sedan. Resten är historia. En annan historia. Eller samma. Din. Vår.