Ikväll var vi och hälsade på en liten liten baby, precis fyllda två veckor. Stella studerade babyn fascinerat en lång stund. Sen frågade hon "baby ajaj?" och när vi svarade att, nej babyn har inte ont någonstans, allt är bra, så tappade Stella snabbt intresset och gick vidare till nåt mer spännande.
Det är ju ganska fånigt självklart, men samtidigt blir det så otroligt påtagligt att de är så himla små, de där alldeles nykläckta små liven. Det går liksom inte att minnas och känns helt absurt att Stella någonsin har varit så liten. Hon framstod som ett väldigt stort barn bredvid den lilla babyn.
Funderade för mig själv på sätt att skapa garantier för att få en sådär lugn och harmonisk, frisk liten varelse. Isåfall kanske man skulle slå till på en! Eller så nöjer vi oss med den vilda storbabyn, som måhända inte ger oss många lugna stunder men en omätbar glädje och lycka varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar