Jag tänker att de flesta har intentionen att vara en bra förälder. Så måste det ju vara. Men ibland går det uppenbarligen snett, kanske små snedsteg och i vissa fall gigantiska kliv käpprätt åt fel håll. Borde inte den där gränsen vara rätt skarp och tydlig?
När vi bodde på sjukhus med Stella pratade jag med en annan mamma som liksom jag hade en kolikbebis. Hon berättade för mig att hon sa till sin man att han var tvungen att ta barnet ifrån henne en stund för att hon var rädd för sig själv. Hon trodde att hon kunde gå över gränsen och skaka sin bebis i all frustration och trötthet. Då hade vår dotter precis börjat få kolik och ju mer kolik hon fick desto räddare blev jag. Jag tänkte att det vore naivt att tro att jag är annorlunda, att jag inte är lika trött och frustrerad och lika gärna kan korsa den där gränsen. Givetvis gjorde jag inte det (jag tänkte inte ens tanken). Men sånt händer. Och värre saker. Hur går det till?
Idag läste jag om ett 15 månader gammalt barn som hittats död med 80 skador, bland annat ett 2 veckor gammalt lårbensbrott. Det handlar alltså inte om ett ögonblicks frustration som fått hemska konsekvenser. Det handlar om något fruktansvärt fruktansvärt hemskt som pågått under en lång tid och resulterat i mord. Märkte inte de där föräldrarna att de korsat gränsen? Var de inte överlyckliga när de fick barn? Ville de inte vara världens bästa föräldrar? Hur kan det gå så fel?
Jag som är lärare måste ta ut en lärarlegitimation för att kunna sätta betyg. Ibland vill jag införskaffa något liknande för att bli förälder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar