Barnvakt

Förra veckan hade vi barnvakt. Vi hade storslagna planer. Bio och middag och sen komma hem till sovande bebis och ha en fortsatt romantisk kväll bara vi två. Det började med att vi kom hem svettiga och irriterade fem minuter före mina föräldrar (som skulle vara barnvakt) kom. Vi hade nämligen varit på en kontroll och fick vänta 45 minuter på att få träffa Stellas läkare. Så vi stressade iväg till stan och istället för att ha snygga kläder och lite smink var jag rufsig i håret och sunkigt klädd. När vi kom till biografen var kön långt utanför dörrarna. Vi fick dela upp oss, en köade för biljetter och den andra för hamburgare. Sedan kastade vi i oss våra burgare femton minuter före filmen skulle börja och hann inte säga särskilt mycket till varandra. Inget djupt romantiskt samtal direkt. Filmen vi såg, Bridesmaids, verkade hursomhelst superkul och vi skrattade gott i 45 minuter. Sedan ringde min mamma. Vilken panik! Tydligen hade Stella försökt klättra ur sin säng och de ville sänka den. Vi båda hann nog tänka tusen andra tankar. Resten av filmen satt jag mest och funderade över varför hon försökt klättra ur sängen. Var hon arg? Ledsen? Tänk om hon inte kunde somna utan oss där? Tänk om vi skulle komma hem till en övertrött och uppspeedad ledsen bebis och två slutkörda morföräldrar? Jag hade lite svårt att koncentrera mig på handlingen. Efter filmen åkte vi kvickt hem. Där sov Stella sött efter att ha showat för mina föräldrar hela kvällen. Inga problem. Vi pustade ut och tänkte att vi nu kunde ta ett glas vin på balkongen och kanske ha det där djupa samtalet om livet och annat än barn. Ute stötte vi på våra mycket trevliga grannar och hamnade i inte lika djupa, men roliga, samtal med dem innan vi ramlade in vid midnatt och stupade i säng. Jaja. Det var en kul kväll. Vi hinner nog prata nån annan gång.