Det är kanske lite tidigt att ha ångest över sin ettårings tonårstid redan nu, men som samhället ser ut kan jag inte låta bli att förfasas. Idag tas 7-åriga flickor in på sjukhus pga ätstörningar. Jag vet inte hur jag ska formulera mig kring det annat än att det är hemskt. Fruktansvärt. Sjukt. Hur kan det bli så?
Jag gissar att de flesta pussar på sina ungars härliga bebislår. Det gör jag. Och säger saker som "åh vad du är söt", "världens vackraste", och "men titta vad fin du är". Men jag säger också saker som "oj, vilka snabba ben du har", "men titta, vad stark du är" och annat som handlar om egenskaper och personlighet snarare än Stellas yttre. Jag funderar mycket på självkänsla och hur man lägger en bra grund för sitt barns självkänsla. Jag menar, ibland känns det som att en stor hop av vuxna runt omkring mig har ganska stora problem eller iallafall problem med sviktande självkänsla. Inte självförtroende, utan självkänsla. Jag har tränat i mitt arbete på att akta mig för att berömma (eller i huvudsak berömma) sådant barn åstadkommer och presterar, utan hur de är för att på så sätt stärka självkänslan. Man är viktig för den man är, inte för vad man gör. Inte för att man ritar så fint, har så söta kläder, är så bra på att hjälpa till, är så duktig på att sjunga eller läsa. Så försöker jag göra med Stella också. Men vad mer kan jag göra? På vilka sätt kan jag rusta min unge så att hon inte känner att hon måste var si eller så smal, se ut på ett visst sätt, eller var på ett särskilt vis? Att hon är bra precis som hon är. För den hon är.
När jag tänker på att jag en dag kommer att ha en tonårsdotter, så hoppas jag att det är en dotter med stark självkänsla. Som kan stå upp för sig själv och som kan stå emot och säga ifrån. Det finns så mycket i världen som behöver förändras. Tyvärr har jag svårt att se någon stor förändring de närmsta 20 åren...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar