Den första tiden

En kollega till mig har precis fått barnbarn. Barnbarnet har inte riktigt lärt sig att äta ordentligt och har därför ännu inte fått åka hem efter en dryg vecka. Detta får mig att minnas första tiden med Stella. De här allra första dagarna efter att ens barn har fötts är kanske väldigt olika, men jag gissar att de flesta föräldrar känner sig liksom överväldigade och lite förvirrade av det mäktiga som är att få barn. Jag var helt slutkörd och väldigt energisk på samma gång de första dagarna. Men sedan var jag mest slutkörd, väldigt förvirrad och känslosam. Stella kunde inte äta. När min kollega berättar om hur hennes dotter ringde från sjukhuset och gråtandes sa att hon bara ville veta hur hon ska få sitt barn att amma, ett sätt som funkar utifrån de tusentals olika och välmenande råd man översköljs av, så kände jag mig så träffad att jag kastades tillbaka i tiden till januari 2011. I en månad kämpade jag för att amma Stella. Eller, inte bara jag, min sambo höll både här och där och peppade så gott han kunde, och ett antal olika sjuksköterskor försökte på olika sätt. Oj vad jag grät. Jag kände mig verkligen misslyckad för att jag inte kunde få henne att amma. Stella rasade i vikt och jag likaså. 17 kilo på knappt två veckor. Till sist var jag smalare än före jag blev gravid fast med två enorma och värkande bröst med mjölkstockning och hur mycket mat som helst som Stella fick via sond eftersom inget annat funkade. Vi fick hur många råd som helst. Vissa helt motstridiga. Vi fick inte i Stella mat annat än via sond hur mycket vi än försökte och när ingen annan på sjukhuset heller lyckades flaskmata henne efter många och långa försök så felsöktes och röntgades lilla Stella. Inget fel fanns i magen. Inget fel hittades i munnen av logopeden. Men till sist lyckades såklart vår envisa dotter att få i sig mat också, även om det tog lite tid. Det känns märkligt att tänka på att det är samma barn som tidigare idag åt fem skivor (!) falukorv, massor med potatis och grönsaker till middag.

När jag ser bilder på nyfödda bebisar eller hör historier om förlossningar så pirrar det i hela min kropp. Det liksom värker av tanken på att inte få vara med om det igen. Att föda. Samtidigt känns den första tiden som en ganska otäck dimma för mig. Vår bebisbubbla kom senare. Och när jag hör talas om andra som går igenom liknande så vill jag bara hjälpa till, trösta, finnas där. Jag önskar att de som ligger där i en sjukhussäng och kämpar, dag som natt, ska finna styrka i att det inte alltid komemr att vara så även om det är verkligheten just då. Att det förhoppningsvis är en bråkdel av tiden man har med sitt barn. Att det ordnar sig. Och att även fast man som nybliven mamma kan tappa bort sin egen vilja och magkänsla de där dagarna så kommer den tillbaka.