Vaddå, jag är ju ett fullfjädrat proffs!

Det är helt fantastiskt att se sitt barn börja gå. Helt plötsligt går hon bara. Lätt som en plätt. En dag 4 steg, nästa dag 6, tredje dagen 10 och nästa vecka småspringer hon fram som att det alltid varit så. Tänker på när jag var tonåring och smutsade ner mina nya skor så att jag kunde säga att jag de inte var sprillans nya längre ("Äh, de har skorna har jag köpt för lääängesen"). När Stella blixtrar förbi i snabb fart och jag fascinerat tittar och ropar på henne så tittar hon upp och ger mig en blick i förbifarten som ser ut som att "Vaddå, det har har jag ju varit proffs på länge, häng med nu"...