Smällar man får ta

När ens barn börjar gå och klättra får man vara på sin vakt hela tiden. Helt plötsligt utgör varenda möbelkant, tröskel - ja, det mesta, känns det som, en fara och potentiell snubbelrisk. Stella klättrar numera upp i soffan själv och är på god väg att svinga sig över soffryggen och isåfall antagligen landa med huvudet före efter en färd på en dryg meter. Självklart är det hela tiden dit hon vill och hon kan ju också gå till soffan helt själv, både snabbt och tyst om man råkar titta åt ett annat håll. Igår var Stella med mig i köket medan jag höll på att fixa lite. Snabbt som attan pinnade hon iväg till vardagsrummet och upp i soffan. När jag kom efter hann jag precis se henne ramla ner från soffan, som tur var inte från så hög höjd och med en matta som tog emot, men ändå. Aj aj. Hon var ledsen en bra stund och jag med såklart. När jag väl kommit över min ångest över att jag kunnat låta henne smita iväg en stund mindes jag en såhär i efterhand lite pinsam händelse då Stella var mindre. Hon var kanske 3 månader eller så och låg på en filt och tränade på att rulla från rygg till mage. Helt plötsligt råkade hon rulla med huvudet över en plastleksak. Jag ringde till Bvc i panik och trodde att hon blivit allvarligt skadad (deras små huvuden är ju så känsliga!). Fick till och med sköterskan att gå och rådfråga en läkare och ringa upp mig. Skäms lite över det nu... Tur att det var en snäll sköterska som antagligen mött fler nojjiga föräldrar än jag.