Kortis.

Ville bara skriva att det är så himla kul att få kommentarer. Det här var ju tänkt att vara en liten skruttblogg mest bara för mig själv, men när jag nu fått lite fler läsare än jag själv så märker jag att jag tycker att det är jättekul. Tack för alla kommentarer! Själv är jag en sån som nästan aldrig orkar kommentera på någon blogg och därför blir jag så glad att någon lägger ner tid på att göra det här. Tack!

Skitsnack

Jag: Hörru Stella?
Stella: Mm?
Jag: Minns du när du var liten och var så förstoppad hela tiden? Du var så arg när du inte kunde bajsa, stackare.
Stella: Ja, usch. Det var hemskt mamma, bland det värsta jag varit med om i hela mitt liv!
Jag: Ja, jag håller med. Men sen, när du blev lite större så kunde vi ju börja ge dig katrinplommonpuré och det gjorde verkligen susen.
Stella: Ja, det är så himla gott!
 Jag: Ja, jag vet att du tycker det. Men du känner inte att du överdrev lite idag?
Stella: Överdrev, hur då menar du?
Jag: Ja... Alltså, du bajsade ganska rejält. Det var liksom överallt - magen, benen, ryggen. När jag lyft upp dig kom det till och med på min nya fina tröja.
Stella: Ja, det var festligt! Jag visste inte att jag hade det i mig!
Jag: Jag är väldigt glad att din mage funkar bättre idag så jag ska inte klaga. Men jag kan väl iallafall få tycka att det var ett annorlunda sätt att avsluta ett födelsedagskalas på.
Stella: Ja! Dina gäster gick hem ganska snabbt, mamma. Det gjorde jag bra! Jag ska förbereda mig inför din nästa födelsedag, jag lovar!

När katten är borta...

Det verkar inte direkt ha gått någon nöd på Stella medan jag var på planeringsdagar med jobbet. När jag satt på konferens lekte Stella cowboy. När jag skrev uppnåendemål tränade Stella på att stå.

Och när jag diskuterade läroplanen chillade Stella i gräset med sin pappa.

Fart och fläkt!

Jag trodde att vi skulle få ett lugnt barn eftersom jag ser oss som två ganska lugna personer. Det är kanske så man tänker innan ens första barn kommer ut - att han/hon ska vara en blandning av bådas personligheter. Men det vette tusan var ifrån Stellas härliga personlighet kommer? Åttaåringen deklarerade en gång att han är en sån som gillar fart och fläkt och jag kan lika gärna beskriva Stella med samma ord. Fart och fläkt mest hela dagarna. Ibland, när Stella är trött, händer det att hon tar en liten paus på golvet och ligger alldeles stilla en stund. Givetvis blir vi mycket oroliga då och tror att hon är dödssjuk. Men strax är hon igång igen, viftar med armarna, försöker ställa sig upp eller på något sätt ta sig fram, undersöker något spännande medan hon pratar eller sjunger. De senaste dagarna har hon lyckats få till riktiga höga tjejskrik dessutom. Det är full fart på den tjejen. Ögonen glittrar och livsglädjen är stor. Härligt!

Kom igen nu, det är party!

Syskonkärlek!

Åttaåringen och Stella pussas. Åttaåringen tittar länge på Stellas öppna mun och säger: Vilken len tunga hon har. Min är prickig och liten men hennes är ännu mindre. Den är som en persika och min är mer som ett hallon.

Vilken tur att Stella har fått världens bästa storasyskon! De leker så himla bra och verkar ha lika kul båda två. Jag minns att jag funderade på hur länge det skulle ta innan och om de skulle kunna ha kul tillsammans eftersom det är ganska stor åldersskillnad. Men jag oroade mig helt i onödan. Det finns nog ingen förutom mamma och pappa som är så fantastisk som åttaåringen. Ingen som är så rolig. Jag ska inte ljuga nu - enligt Stella är jag minst rolig av oss tre fast jag själv alltid tyckt att jag har humor. Jag tror inte heller att det finns något som är roligare än att vara i åttaåringens rum, med alla de spännande småprylar, intressanta utmaningar och förbjudna saker som hägrar där inne. Tänk vilken tur hon har, lilla Stella, som kommer att växa upp med världens finaste, snällaste och roligaste brorsa! Han kommer säkert att kunna jaga bort eventuella oönskade besökare när Stella börjar bli tonåring och han kan hota att slå ned fiender. Nej, det där var bara något jag själv drömde om när jag var liten eftersom jag själv bara hade yngre och inte så hotfulla syskon.

Jag har många otroligt fina bilder på Stella och åttaåringen, men jag kommer inte att lägga ut några av dem på bloggen. Den som vill kan föreställa sig hur en otroligt snäll och fin åttaåring kan se ut när han pussar sin syrra.

Återförenade!

Så återförenades vi till sist, jag och Stella. Ja, med var ju faktiskt även Stellas pappa och åttaåringen - men de två har jag ju varit borta från förut. Och ta mig tusan om Stella inte är lite sötare än tidigare! Ja, det tycker jag nog allt.

Tittut!

Gömma sig bakom en anka - så tokigt.

Här är jag!

Ångest

Imorgon ska jag åka bort. Jag åker på morgonen för att stanna borta hela dagen, natten och nästa dag med jobbet. Det blri säkert jättetrevligt och kul att lära känna mina kollegor samt komma iväg lite. Kanske kan jag gå på spa och dessutom får jag äta hotellfrukost, vilket jag älskar. MEN ingen Stella finns där. När jag jobbat klart på eftermiddagen är hon inte där. När jag lägger mig i hotellrummet på kvällen är hon inte där. När jag vaknar på morgonen är hon inte där. Usch. Det känns säkert bättre när jag väl åkt. Nu känns det ganska jobbigt.

Just nu

Idag har jag tänkt mycket på hur det kommer att bli när Stella börjar förskola. Eftersom jag precis har börjat jobba vill jag såklart träffa Stella så mycket det bara går innan hon somnar på kvällen. Ofta börjar jag jobba tidigt men ibland hinner vi mysa och leka lite på morgonen. Några gånger har jag sprungit till jobbet för att hon vaknat sent och jag inte pallat med att åka utan att snosat lite på henne. De flesta barn går ju och lägger sig kring 19-20 från att de är små och under förskoleåldern. De flesta vuxna slutar jobba mellan 16-17. Det betyder att man bara har några ynka timmar att umgås utöver helgen. Hur ska jag vänja mig vid detta? Jag förstår verkligen att många går ner i tid när man har en liten. Min dröm skulle vara att arbeta 4 dagar i veckan och ha en ledig dag med min unge.

Jag känner att jag har svårare att hantera föräldrar som gärna har sina barn på förskolan så mycket det går. Jag tar det nästan personligt. Jag förstår inte hur det kan ha blivit så, de borde väl ha känt som jag när deras barn var riktigt små? Får lust att läxa upp dem och tala om att den tiden inte kommer tillbaka. Det gör mig så ledsen att tänka på att det finns föräldrar som liksom har tappat kontakten med sina barn, som hellre gör annat än att skynda sig hem, som kanske inte orkar - vad vet jag.

Tiden går...

Tiden går så fruktansvärt fort. En sann klyscha. Det stressar mig ibland. Jag tänker att jag inte kommer att hinna med. Att jag vill insupa varje liten partikel, varje sekund, känna och ta till mig allting som händer sedan Stella kom, men det går ju inte. Då försöker jag slappna av och tänka att jag är så mycket bättre på att ta vara på saker och att glädjas och vara tacksam varje dag.

Tänk att hon bara var 48,5 centimeter när hon kom ut! En liten plutt. Jag kommer aldrig att glömma den känslan. 48,5 centimeter mirakel på mitt bröst. 48,5 centimeter kärlek. 48,5 centimeter. 3745 gram tung. När de 3745 grammen lades ner på mig så trodde jag att jag skulle flyta bort och sprängas på samma gång. Jag duschade i 30 minuter efter förlossningen och när jag kom ut ur duschen så skakade mina ben ändå. Förlossningen är det allra häftigaste och mäktigaste jag varit med om. Jag är så otroligt tacksam över att jag slapp vara omtöcknad av smärtstillande under tiden. Vilken känsla. Eller snarare känslor. Stella. Tänk att det hela tiden var du som fanns där inne...

Januaris mest strålande stjärna.

Lördagen i bilder

Morgonmys efter frukosten.

Lite lek.

Fika på stan, mycket att titta på.

Krypa runt på café!

På väg hem, fastspänd.

Mycket att titta på om man är nyfiken.

En del annat hände också, men det kom inte med på bild, så den som vill kan nyfiket fundera på vad vi gjorde när vi kom hem...