När året går mot sitt slut brukar det komma listor och galor, sammanfattningar av vad som varit bra och mindre bra under det gångna året. Det får mig att tänka på mitt 2011. Vad har jag lärt mig? Vad har jag upplevt? Det går inte att sammanfatta eller sätta ord på vad det innebär att få barn. Några saker är självklara och väntade, sådant som jag förberedde mig på. T.ex att jag inte skulle få sova särskilt mycket under detta år. Ingen överraskning direkt. Men. Den här totala, villkorslösa, sprängande kärleken. Som en knytnäve i solar plexus. Alla dessa känslostormar. Att titta på sitt sovande barn och känna så stark kärlek att man vill väcka upp denne för att det känns som att man inte kan vänta en sekund utan måste se de där fantastiska ögonen. Att vidröra med tanken hur otroligt skört och sårbart livet är. Att människor runt omkring en faktiskt förlorar sina barn. Begraver sina barn. Att ta till sig det och acceptera hur mycket man inte kan kontrollera. Att föda fram en liten varelse, summan av ens gemensamma kärlek, och tillsammans upptäcka den perfekta blandningen, de olika delarna av det vi två är och att så inse att man är tre och samtidigt ett. Vilket år! Jag har så otroligt mycket att vara tacksam över.
