Igår trillade Stella på näsan för första gången. Nu finns skrapsår som påminner oss om hur snabbt hon springer.
Idag åker jag till Paris ensam och kommer hem på lördag. Hur ska det gå att vara utan Stella så länge? Förhoppningsvis bättre då jag är någon helt annanstans där ingenting påminner om henne. Fast samtidigt påminner allting mig om henne...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar