Livet.

Jag minns den hemska osäkerhet jag kände när Stella var lite nyfödd bebis. Jag blev alldeles chockad över hur alla förväntade att jag skulle känna henne och kunna tolka hennes minsta rörelse, samtidigt som jag var lika chockad över att vi inte hade någon magisk kontakt så att jag omedelbart förstod hennes skrik, rörelser osv. Jag minns hur glad jag var när jag gissade rätt. Yes, det var som jag trodde! Jag visste väl det! Hur jag peppade mig själv över minsta lilla grej som kunde tyda på att jag hade lite koll, att vi förstod varandra. Det är otroligt skönt att slippa känna så längre. Att inte ifrågasätta mig själv och mitt föräldraskap på det viset. Samtidigt har jag nu insett att det första barnet alltid är det första barnet. Jag kanske känner Stella, men hon är så föränderlig och varje dag uppstår nya utmaningar. Så istället för att googla som en tok över olika sätt att lindra kolik så har jag nu sonderat terrängen över litteratur och valt ut sådant som verkar passa min syn och hur jag tänker. Läser Jesper Juul just nu och njuter att den där känslan över att reflektera över föräldraskapet. Att stanna upp och tänka igenom vad jag gör, hur jag gör det och varför. Försöka lägga en stabil grund för mitt barn. Acceptera att jag ibland får panik över att jag ska traumatisera mitt barn genom att inte alltid prata med lugn normal röst och acceptera att jag ibland känner att det fixar sig bara man litar på magkänslan. Toppar och dalar. Impulsivitet och reflektion. Konstruktivitet och förvirring. Livet.