Mysiga morgnar

De senaste dagarna har jag blivit väckt av en blöt puss och en hand som stryker min kind. Ibland har någon sång hörts också. Iförrgår skrattade jag nästan högt när Stella sjöng "o aj aj aj aj buff" med sådan inlevelse och svärta i rösten att det kändes som en audition eller nåt. Hursomhelst är det ett mycket mysigare sätt att vakna på än med en fot i huvudet.

Andra advent

Idag var min familj här på adventsfika. Stella hade på sig sin nya pepparkaksklänning som hon tycker om (men hon vägrar matcha med huckle och sång). Vi tände ljus, spelade lite julmusik och åtminstone jag njöt av att alla i min familj var samlade, det händer nämligen inte varje dag. Dessutom bjöd vi på nbart hembakat fika och det händer verkligen inte varje dag. Men allt julmys har sitt pris. Nu när helgen strax är slut känns det som att den knappt börjat eftersom jag inte riktigt hunnit vila så mycket som jag velat. Höstens pendlande, mörkret och annat börjar ta ut sin rätt och jag känner mig redo att ta jullov, helst igår. Vaknade imorse med dunkande huvudvärk och ont i halsen. Är trött och har inte så mycket energi som jag skulle vilja ha såhär sista veckorna med lagom spralliga elever. Nu laddar jag inför veckan med en stor kopp te, en tidig kväll och förhoppningsvis många undervisningsfilmer som landat på mitt skrivbord imorgon.

Julig lördag

Jag och Stella har hunnit baka både pepparkakor och lussebullar idag. Sedan har jag hunnit hänga med min syster, fika, prata och handla lite julklappar. Efter det mötte jag upp familjen och forsatte julandet, när vi kom hem klädde vi julgranen och strax börjar pepparkaksbak nummer 2 med tioåringen. Efter det planerar jag att ligga raklång i soffan en stund. Pust.

Spännande att röra om!

Man blir ganska törstig av att äta, eh, jag menar, baka.

Kan själv!

Alltså, kom inte här och tro att du ska få hjälpa mig med kläderna! Kan själv! Allt!

En vecka kvar till första lussandet...

... och fortfarande hatar hon pepparkakssången och vägrar sjunga eller lyssna på den. Cliffhanger!

Pepparkaksgubbar och tomtar

Nu har vi gjort julfint hemma. Det började med skräck och gråt. Stella hade nämligen bestämt sig för att tomtar var det värsta och hemskaste som finns. När jag tog fram en kartong med julpynt grät hon och ville gömma den. Sedan gick det allt bättre och bättre, tack vare mormor och morfar som hade mindre läskiga tomtar hemma. Igår köpte jag en liten tomtedocka som hon tycker mycket om. Imorse när hon vaknade sprang hon direkt till kylskåpet för att se till de nya tomtemagneterna.
Pepparkaksgubbar är nu det enda hemska som är kvar med julen enligt Stella. För några veckor sedan kom hon på att de var hemska och skrämmande, särskilt den där sången om dem. Genast fick vi gömma sångboken med "Tre gubbar". Jag glömde berätta för pedagogerna om Stellas skräck inför "Tre gubbar" och när jag hämtade henne en dag förra veckan fick jag höra att Stella blivit skräckslagen och grät hysteriskt på två sångstunder då denna sång varit med. Vid första tillfället förstod de ingenting, men andra gången la de ihop två och två och fattade att hon bara var ledsen när just den sången hördes. Så nu får vi väl träna mer. Hursomhelst är pepparkakor gott iallafall!

Vilken helg!

Så mysigt vi har haft det! Så mysigt att det känns obegripligt att det är måndag imorgon. I fredags kom ju min syster och hälsade på. I lördags åkte vi tillsammans till Stellas morfar och mormor, där Stella stannade för adventsmys. Jag och hennes pappa åkte tillbaka hem, lagade god mat och pratade länge länge, bara vi två. Efter en lång sovmorgon, lite julshopping och hemmafix åkte vi för att hämta Stella som såklart skött sig exemplariskt. Hemma igen åt vi middag, tände adventsljus, fikade Stellas nybakade pepparkakor och såg Bolibompa.

Soffhäng med dockan

Här står hon och väntar...

...och en sak är säker - det är inte på tomten, för tomten är hon livrädd för.

Pansarskal?

Jag funderar på om jag kan försöka ordna ett hårdare skal. Med det menar jag att jag på vissa sätt är så mycket känsligare och skörare sedan Stella kom. Ibland i vissa arbetssituationer blir det väldigt tydligt. Jag har helt plötsligt så svårt att släppa saker. Alla elever som är i svårigheter och har olika typer av problem stannar liksom kvar hos mig när jag behöver vila från dem. Jag funderar och funderar över dem dem som kanske inte har föräldrar närvarande, och på dem som har föräldrar som inte förmår vara föräldrar.
Kanske jag borde arbeta med något annat. Eller skaffa ett pansarskal...

Plötslig storbarnsförälder

Ikväll var vi och hälsade på en liten liten baby, precis fyllda två veckor. Stella studerade babyn fascinerat en lång stund. Sen frågade hon "baby ajaj?" och när vi svarade att, nej babyn har inte ont någonstans, allt är bra, så tappade Stella snabbt intresset och gick vidare till nåt mer spännande.
Det är ju ganska fånigt självklart, men samtidigt blir det så otroligt påtagligt att de är så himla små, de där alldeles nykläckta små liven. Det går liksom inte att minnas och känns helt absurt att Stella någonsin har varit så liten. Hon framstod som ett väldigt stort barn bredvid den lilla babyn.

Funderade för mig själv på sätt att skapa garantier för att få en sådär lugn och harmonisk, frisk liten varelse. Isåfall kanske man skulle slå till på en! Eller så nöjer vi oss med den vilda storbabyn, som måhända inte ger oss många lugna stunder men en omätbar glädje och lycka varje dag.