Early birds

Vi inledde helgen med en tidig morgon och lite hosta samt ont i halsen. Stella hostar och jag har ont i halsen. Efter att ha badat, ätit frukost och sett på tre avsnitt av Benny (Stella älskar sin Benny-dvd, baserad på Barbro Lindgren böckerna om den lilla grisen) börjar vi fundera på vad vi ska göra nu.Kanske gå ut och leka, cykla eller gå till parken? Stella har så livlig fantasi nu och det är härligt att se hur den tar sig uttryck framförallt i olika rollekar. Nyss hällde hon vatten i glas och sa för sig själv att det är så gott med cola - skål. Vi brukar ofta leka att vi är olika djur, som ödlor, katter, ekorrar eller fladdermöss. Det är så kul att se hur hon själv kommer på och genomför sin imitation av ett visst djur.

Badbyxor och Benny på morgonen.

Dagen

 Den blå cykeln och dockan fick följa med ut på cykeltur.
 Efter sista lektionen idag hittade jag ett litet meddelande på whiteboarden:

En blå cykel

Igår fick Stella en blå cykel. En liten trehjuling med flak att lasta små kompisar, som kaninen och vovven på. Eftersom det regnade ute och jag inte var så kry så fick hon använda den inne istället. Succe. Men istället för att trampa på pedalerna (tror inte riktigt hon har koll ännu) så vill hon gå med cykeln vilket får mig att fundera på om vi skulle ha köpt en riktig cykel utan pedaler nu, som många verkar ha. Det här med cyklandet medför långa procedurer. Första ska hon välja ut kläder, en bra outfit att cykla i. Den kan bestå av för små galonbyxor, vårjacka, brorsans mössa och hjälm, för små skor på fel fot osv. Sedan ska medpassagerarna väljas ut. Slutligen bestäms cykelturens mål eller resväg; till vårdcentralen (oftast), till Leos lekland (ibland) eller kanske till förskolan, brorsans rum eller mormor och morfar. Hoppas att denna lek kan utvecklas till bra ensamlek i minst 30 min. Gärna på helgerna på morgonen.

Några vårdagar i april

Tillbringade fredag till söndag i Tallinn. Kom hem sent på söndag-kväll. Saknade min sovande Stella så mycket att jag ville väcka henne. På måndag morgon bestämde hon sig att sova extra länge så till sist väckte jag henne, ivrig som en barnunge på julafton. Pussade på henne, pratade och kramades i en knapp ynklig halvtimme innan jag måste åka till jobbet. Kom dit trött och osugen på att jobba. Fick höra att en av mina två kollegor var sjuka och att ingen vikarie fanns att tillgå. Lovade att lösa det. Drack en stor kopp kaffe och försökte komma på lösningar. Vi fick förmiddagen att funka. Till lunch gick den andra av mina två kollegor hem, också sjuk. Ensam kvar, lika trött, med pulserande huvudvärk, väldigt ont i ryggen, värk i hela kroppen potentiell feber och en tilltagande oro över eventuella bakterier jag kunnat smittas med på flyget, samlade jag ihop de tre klassernas elever till en film. Huttrade i jacka och halsduk medan de såg film. När filmen var slut skickade jag hem dem, släpade mig till bussen och drack en dubbel espresso som hann kicka in lagom till hämtning på förskolan. Mådde bättre. Njöt av att hänga med Stella. Hon verkar större, pratar mer, ser annorlunda ut och har utvecklats massor på 3 dagar - det kan väl inte vara möjligt? Somnade tidigt på kvällen. Vaknade tidigt på morgonen. Samma huvudvärk, ont i kroppen, riktigt ont i ryggen och huvudvärk. Hällde i mig en dubbel espresso och planerade samt genomförde lektioner med lite mer innehåll och genomgångar än film. Släpade mig ut från klassrummet för att hämta något uppiggande. Mötte kollegor som hotade att skicka hem mig pga mitt ynkliga yttre. Gick med på det för att ändra mig på två minuter. Åt lite. Tog på mig halsduken och jackan igen, fixade eftermiddagens lektioner och drog direkt efter. Piggnade till på bussen, kanske koffeinet eller alvedon som kickade in. Åkte hem. Hade möte. Hängde med Stella. Pluggade, eller försökte tills jag insåg att det inte gick. Hade ont i ryggen. Bestämde mig för att inte jobba imorgon utan vila. Så fort jag bestämde det kändes det lite bättre. Ligger nu i soffan där jag har pluggat sedan Stella somnade kring kl 20. Nu ska jag kolla på House of cards och dricka te och samtidigt ha en varm vetekudde på ryggen. Sedan ska den här ynkliga tanten sova. Så här var det alltså några dagar i april 2013 när du, Stella, var 2 år och 4 månader.

Jag minns

Jag pluggar ju nu och under veckan har vi arbetat med skrivövningar. En av dessa var att skriva oavbrutet i 15 minuter till rubriken "Jag minns". Eftersom min text handlar om Stella så tänkte jag att jag kopierar in den här på bloggen också:

Jag minns när du föddes. Hur något jag trodde var så väldigt svårt egentligen var ganska enkelt. Hur jag fokuserade som jag aldrig tidigare gjort. Hur du till sist bara ploppade ut. Och känslan. Känslan. Hur jag kände varje centimeter av det som är du på ett helt nytt sätt. Hur du sedan låg där nedanför mig på utsidan. Och alla känslor då. Obeskrivliga känslor. Och den enda som gick att ta på, att ta in. Hur jag fokuserat på din insida i min insida under så lång tid och nu fick se din utsida. Ditt skal.

Jag försöker minnas den första tiden med dig och skräms av hur mycket som försvunnit. Inte bara på grund av trötthet. Antagligen för att jag gjort mitt yttersta för att ta in allt, bearbeta allt, fånga allt, återberätta allt, återuppleva allt. Helt omöjligt naturligtvis. Jag minns fler middagar och flera kvällar som jag och din pappa pratat om dessa minnen, försökt återuppleva dem och lägga dem; pusselbitar i vår gemensamma historia. Det som är Vi Föräldrar, det som håller oss samman. Så jag blir osäker på vad jag egentligen minns. Hur mycket.

Jag sluter ögonen och minns tyngden av dig i en babybjörn och de otaliga vandringarna mellan kök, hall och vardagsrum. Sedan tillbaka, om och om igen. Jämfört med nu var du väl lätt som en liten fågelunge, men jag minns verkligen tyngden. Hur axlarna värkte och hur jag svankade mer och mer medan jag sträckte skulderbladen och förbannade mig själv över den ännu oinköpta ergonomiska bärselen. När jag gick där fram och tillbaka och sänkte mitt huvud mot ditt lilla rufsiga huvud med förvånansvärt tjock och mörk kalufs. Jag minns inte hur du luktade. Jag önskar att jag gjorde det och var nära att ljuga nyss – en lista över lämpliga adjektiv dök upp i huvudet, men jag bestämde mig för att vara sanningsenlig. Jag kan inte minnas din lukt, men jag minns dina skrik.

Jag minns hur skräckslagen ditt kolik-skrik kunde få mig att känna. Maktlösheten. När jag blundar kan jag höra det. Jag minns hur det kändes som att det där skriket skar genom allt. Genom mig – rakt igenom. Genom tystnaden, den tystnad som är mörka, kalla vinternätter. Man hör ingenting utöver ljudet av smulor mot fotsulorna, knaster i elementen, små dova vibrationer i fönster och väggar från bilar eller blåst. De egna andetagen och gäspningarna. Nysningar som kvävs av rädsla för att väcka. Skriken. Jag minns hur jag hatade nätterna, avskydde dem och fruktade dem. Lättnaden när ljuset kom. Morgon. Känslan av att inte längre vara ensam. Lugnet.

Jag minns också din röst. Du låg på skötbordet. Tittade upp på mig med dina gröna ögon, mina gröna ögon. Du sa, på samma gång självklart, frågande och befallande ”mamma, mamma?, mamma!” och jag blev alldeles knäsvag.

Jag minns inte tröttheten, sådant försvinner, bara glider iväg som om det aldrig funnits fast man vet att det upptog allt. Men jag minns inte hur den kändes, bara att den alltid fanns där. Som en dov värk kan jag tänka mig. Relativ, antar jag.

Jag minns, och jag tror att jag alltid kommer att minnas hur jag långsamt skalade av lagren mot kärnan av fullständig samhörighet. Hur den långsamt kom till mig istället för på stört, som jag hade trott och hört. Ibland slår den mig i magen, den där känslan. Pang boom. När jag hör dörren öppnas på morgonen och du nyvaket kommer ut, letar min blick och springer mot mig, upp i min famn och lägger ditt huvud mot mig. Säger ”Jag är vaken. Jag vill ha yoghurt.” Då det är bara du och jag. Hur allt annat försvinner, menar jag, inte att vi är för oss själva just då. När våra blickar möts och du springer mot mig, jag böjer mig ner och fångar upp dig i exakt rätt sekund och kramar dig. Hur såna ögonblick inte har blivit vardagliga. Kanske inte blir det. Hur det känns lika hisnande varje gång. Varje dag. De enda gångerna som jag är helt närvarande, bara här och nu, bara tar in dig, luktar på dig, känner dig hos mig, hör din röst smattra på om vad som hänt på förskolan. Jag minns den känslan. Imorse, igår, för en vecka sedan, för ett år sedan. Och jag minns hur jag längtade efter den förut, innan du fanns.

Morgonlek

Helt i sin egen värld. Morgonlek med bilar. Frågar hur bilen låter och Stella tittar förvånat på mig. "Du kan, mamma" säger hon sedan.

Trotsåldern

Det går i perioder. Några veckor är det lite gnälligt och jobbigt, men ändå hanterbart. Sedan övergår den perioden i en extrem trots. Typ 2 veckor som gör att man räknar ner tiden till det eländiga barnet ska sova. Sedan kan det vara sådär hanterbart igen i några veckor eller så kommer favorittiden direkt - den man lever för. Då är allt fantastiskt härligt och roligt i max 2 veckor. Sömn och mat funkar perfekt. Hon skrattar och busar, pussas och kramas. Just nu är har vi precis börjat den värsta perioden igen. Lillchefen ska bestämma allt. Om man försöker prata med någon annan blir hon tokig och skriker högt. Jag har, inspirerad av Jesper Juul, försökt tänka mycket på mitt tonfall. Att låta bestämd men vänlig. Det har funkat bra. Igår, i frustration, försökte jag förklara för Stella att det inte är hon som bestämmer vem som ska prata med vem (läs: Stella ska få prata när hon vill och övriga ska vara tysta om inte hon pratar med dem). Ojoj, ska väl bara tänka att jag är den bästa föräldern för mitt barn, men ibland känner jag mig rätt kass. En annan strategi kan ju vara att drömma sig bort och planera lite barnfri tid någon gång, hägrande där framme. Och en till strategi är att fokusera på att detta är övergående och snart skrattar vi åt hur trotsåldern var. Och den viktigaste strategin - att längta efter de där härliga veckorna som alltid kommer.

Sluta titta mamma!

Happy friday

Stella och jag hängde på stan efter jobb och förskola. Vi gick till bibblan och promenerade omkring ett tag. Sedan åkte vi buss hem, gjorde kycklingburgare och startade vårt fredagsmys. Det innebar en skål med godsaker, bubbelvatten (det allra finaste man kan dricka enligt Stella) och Madicken. Nu har jag lagt Stella, plockat undan lite och planerar att lägga mig i soffan, äta chips, dricka bubbelvatten och se på någon film/serie innan jag slocknar kring 22. Ibland är det bästa man kan ge sig själv många timmars sömn.

Dansar till Depeche Mode.

Historien om de fantastiska galonbyxorna och lite pladder

För tio minuter sedan fladdrade en sprallig liten tvååring förbi i köket och kvittrade "jag är happy, mamma". Jag vet att jag skrev om språkutvecklingen alldeles nyss, men det är verkligen fantastiskt att vara med om. Hur nya ord liksom bara fastnar direkt. Tänk om man själv kunde lära sig nya saker i samma hastighet. Då skulle jag tycka att det gick toppen att jobba och plugga samtidigt.

Igår åkte vi in till stan för att köpa nya galonbyxor till Stella. Förra året fyndade jag ett set, dessutom med Bamse, för billigt rea-pris precis i rätt tid. I år har jag tänkt på så mycket annat och helt glömt bort att vara ute i god tid och handla strategiskt och ekonomiskt i förväg. Helt plötsligt upptäckte jag bara att Stellas galonbyxor var i storlek 74/80 och det går ju inte. Hursomhelst kom vi in på första affären och Stella fick direkt syn på galonkläderna och ropade glatt "Det är där mamma! Där är mina nya galonbyxor". Sedan blev hon förälskad i de allra dyraste galonbyxorna på hela affären. "Det är Bamse" viskade hon andaktsfullt och pekade: "han har bababy" (paraply). Dessutom var de lila - den enda färg Stella kan ordentligt och vad som verkar vara en favoritfärg. Så. Nu har vi en stolt ägare till nya lila galonbyxor med bamse och paraply. När jag lämnade henne på förskolan samlade hon ihop några jämngamla kompisar i hallen. Tillsammans stod de runt galonbyxorna medan Stella pekade på ena benet. Tillsammans viskade de "Bamse" och nickade mot varandra som att de delar en hemlighet som ingen annan förstår. Och så är det väl. Jag tänkte fota dem där de stod så söta i en liten cirkel och tittade på Stellas galonbyxor. Men så tänkte jag att det skulle förstöra ögonblicket och att de kanske skulle bli irriterade, så jag lät bli.

Igår var en dag som började kasst och sedan blev riktigt härlig. Dessutom hann jag göra bort massor av saker som jag verkligen behövde klara av. Idag har jag därför inte lika höga krav. Men det känns som en bra dag idag med!

Bilder från helgen

Tränade medan tioåringen passade sin lillasyster på gymmet.

Utelek i vårsol

Sluta fota och hjälp till med hinken!