Nä nä

Stellas allra första ord var nej. Pessimistiskt kanske och med en liten hint om hur aktiv hon tidigt blev. Det var liksom nej överallt. Tyvärr har vi uppenbarligen använt ordet för mycket och därmed förtagit innebörden av det för ärligt talat verkar Stella inte ha några problem med att förstå vad vi menar, men hon struntar högaktningsfullt i det. "Nä nä" säger hon och tittar frågande på mig med en kladdig brödbit i handen. "Nä nä" svarar jag varpå hon trycker brödet mot håret och kladdar in det extra mycket medan hon upprepar "nä nä nä" glatt. "Nä nä" säger Stella och dinglar med middagen över bordskanten. Jag upprepar hotfullt "Nej Stella" varpå hon kastar ner maten på golvet. "Nä nä" säger Stella glatt medan hon öppnar skåpet, stoppar ner handen i soppåsen och kastar ut kaffesump osv på golvet. När jag ropar till henne tittar hon allvarsamt på mig och skakar på huvudet. "Nä nä" säger hon, stänger skåpet och sedan upprepas samma procedur någon timme senare. Nyligen upptäckte Stella att man absolut inte får röra tv:n. Detta är naturligtvis mycket spännande. Hon cirkulerar fram och tillbaka vid tv:n, kontrollerar att man har uppmärksammat henne varpå hon allvarligt och med en klok stämma deklarerar "Nä nä" och för fram sitt kladdiga lilla pekfinger mot skärmen. "Nä nä" säger hon, ännu mer självsäkert och vänder blicken mot den som är nära innan hon trycker till med en bestämd liten snärt med sitt finger. Sen vänder hon sig om och säger lite sorgset "Nä nä nä" och liksom suckar över att det råkade bli så ändå. Igår tog hon sin pappas telefon och när han bad att få tillbaks den sa hon kort och koncist "Nä". Det är ju iallafall härligt att hon har egen vilja. Nu gäller det bara att ha starkare vilja och inte brista ut i skratt under kraftmätningarna som hela tiden sker.