Förut frågade man efter en puss och fick "Nä" som svar. Nu pussas hon flera gånger per dag med nästan alla som vill.
Hon stryker kärleksfullt med handen på ens kind och säger med len röst "mamma".
Förut förundrades jag över att vi lyckats skapa denna lilla varelse.
Jag förundras fortfarande nästan varje dag och vill ibland nypa mig i armen för att känna att det är på riktigt.
Jag förstår inte hur all den här kärleken ska få plats i takt med att hon blir större. Hur ska det kunna rymmas så mycket kärlek?
4 kommentarer:
Nour är inte heller någon typ som gärna pussas, men imorse fick jag en när jag låg så där lite halvsovande över sängkanten och mest bara mumlade lite till svar då och då. Herrejösses vad man smälter, har varit ovanligt tårmild sedan dess och extra kär i ungen. Barnakärleken är ju helt fantastisk :)
Vilken vacker foto! Och fint du skriver.
Åh, jag förstår verkligen att du är extra kär :) Ja, den här kärleken är annorlunda än allt annat...
Tack så mycket, vad glad jag blir!
Skicka en kommentar