Femåringar is tha shit!

5 år har hon blivit, gullungen. Som hon har längtat efter att bli "storbarn". Äntligen. Det är så mycket spännande som händer för en femåring. Det började med att Stella har fått arbeta i köket på förskolan hela förra veckan. Det får nämligen femåringar göra. Hon har lagat mat, hackat och sköljt, fixat och donat. Upplyst oss hemma om vikten av att äta spenat, om hur den godaste soppan görs och annat viktigt. Så nu blir det bråk hemma om inte Stella får "stå vid spisen". Nedgraderingar av typen att hjälpa till med att göra sallader mottages med fnysningar och nekanden. Femåringar är alldeles för bra för att dela gurka, och hör sen!

Mycket handlar om döden fortfarande. Det är ju något alldeles hisnande och väldigt abstrakt att hantera och bearbeta. I den flesta rollekar med barbiedockor så är det någon som har döda föräldrar eller så är det någon som blir sjuk och dör. Då blir det en begravning och vad händer egentligen på en sådan? Stella har en plats hon brukar gå till, i en vacker skogsgänta vid min familjs stuga, där vår hund Eddie ligger begravd. Det är något hon ofta pratar om och funderar över. Jag märker att det kräver lite mer eftertänksamhet att vara förälder ju större barnet blir. Hennes oroliga frågor om huruvida jag kommer att bli gammal och dö ifrån henne eller om hon själv kommer att dö kan inte bemötas på samma sätt, hon kräver djupare resonemang och har så många funderingar och tankar. Lilla plutt. Jag har naturligtvis lovat dyrt och heligt att jag alltid ska ta hand om henne, så länge jag kan.

Om några veckor så börjar Stellas första träning. Vi har lovat att hon skulle få börja med någon aktivitet när hon fyllt 5 år eftersom vi nu känner att hon orkar och behöver lite stimulans på lagom nivå. Så snart börjar varje lördag under våren med träning för Stella i form av dans och rörelse. Hon är väldigt glad och stolt över detta. Till veckan ska vi shoppa lite träningskläder har jag lovat. "Titta mamma, där är vårat träningsställe! Där tränar både du och jag!"; säger hon och pekar ivrigt när vi går förbi lokalen.

Under helgen var jag i Stockholm för att mysa med två kära vänner i några dagar. Då passade jag på att göra en tatuering, en stjärna på min vänstra handled. På något, kanske märkligt, sätt påminner det mig om när Stella föddes. Först lite smärta, sen adrenalin och slutligen en stjärna i livet för alltid. Världens finaste lilla Stella.

Vinterns första skidtur tog 45 minuter.

Vinterns första tatuering gick snabbare.

Vinterns sötaste Frost-Sven hinns knappt fotas!