Jag mår så mycket bättre nu. Orkar mer. Har kravlat mig upp och ut, vänt ansiktet mot solen, sträckt på mig och vecklat ut alla ömma kroppsdelar. Andas, springer, läser och skrattar mycket. Funderar en hel del, så som ofta sker när en händelse i kategorin livsavgörande läggs till vecken på min hands livslinje. För så blir min tid som utbränd - livsavgörande. Förhoppningsvis grunden till många positiva förändringar. En sån chans. För så känns det nu, det var tvunget att ske, jag var tvungen att krascha. Nu har jag hunnit skaffa lite distans och kan se klarare.
En av de största fördelarna med att vara piggare, friskare, är att jag har så mycket lust. Jag vill skriva! Jag vill läsa! Jag vill uppleva! Jag har vissa verk, romaner eller poesi som jag återkommer till då och då. Det är så härligt att läsa något som 17-åring, sedan vid 25, 35 och så vidare. Hitta nya tolkningar, meningar etc. Igår återgick jag till Tranströmer. Det sker nästan varje vår. Tomas Tranströmer var någon jag läste som ung och fastnade för bildspråket, snygga formuleringar som jag ville kopiera och efterapa så som en 19-åring gör. Nu har jag andra favoritdikter av honom, läser på ett helt annat sätt.
´"Romanska bågar" är en av mina favoriter, jag tror den finns i något tidigare blogginlägg. Men kära Tranströmer förtjänar att citeras ofta, så här är den igen:
Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
(Ur Från levande och döda)
Jag minns att den dikten kom till mig ofta när jag var föräldraledig och bar omkring på en liten bebis, i vilken valv efter valv öppnades. Nu kommer den till mig denna vår, när jag öppnar nya valv i mig själv och absolut inte känner mig färdig.
En annan dikt heter "Stenarna" och om jag inte minns fel så kommer den från Tranströmers första (?) diktsamling.
Stenarna som vi kastar hör jag
falla, glasklara genom åren. I dalen
flyger ögonblickets förvirrade
handlingar skränande från
trädtopp till trädtopp, tystnar
i tunnare luft än nuets, glider
som svalor från bergstopp
till bergstopp tills de
nått de yttersta platåerna
utmed gränsen för varat. Där faller
alla våra gärningar
glasklara
mot ingen botten
utom oss själva.
(Ur 17 dikter)
Alltså! Den starka fallande rytmen, ljudet, bilderna, rörelsen, allt är så snyggt. Och innebörden, de två sista radernas vändpunkt, urladdningen och den hisnande meningen. När jag var yngre tyckte jag om allt det redan nämnda, vilket jag fortfarande gör, men jag funderade också mycket över den religiösa tematiken hos Tranströmer och även hos mig själv. Och nu, när jag läser den i år så tänker jag på min egen botten, mina handlingar och vad jag tror på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar