Ledig onsdag

Onsdagar är min och Stellas dag. Då är vi lediga tillsammans från våra olika förskolejobb. Idag tog vi en härlig morgonpromenad i vårsolen. Sedan gick vi till öppna förskolan och häslade på Stellas gamla polare som hon inte sett på några veckor. Efter lunchen åkte vi in till stan där vi fixade pass. Det var inte kul tyckte Stella och hon ser ganska missnöjd och tveksam ut (läs gråtfärdig och rädd) på sin kommande passbild. Men det kanske inte gör någonting eftersom jag misstänker att Stellas reaktion vid en passkontroll kommer att vara missnöje, tveksamhet, gråt och rädsla inför främmande personer. Själv ser jag stressad, trött och halvsur ut och har dessutom lyckats göra något konstigt med håret men eftersom jag inte ville verka fåfäng vågade jag inte be om att få ta ett nytt foto. Jaja, de är väl inte giltiga så länge ändå, passen. När jag tar nästa bild om typ 4 år kommer jag att vara pigg, fräsch och utvilad. När vi äntligen fixat våra misslyckade pass gick vi en stund i affärer och köpte Stellas första par jeans. Stella ville hellre ha ett par gröna coola sneakers men jag tyckte att det var lite för kallt för det ännu och sa att vi ska vänta med att köpa såna skor, varpå jag fick skrik till svar och en galge kastad på mig. Så nästa onsdag kanske vi går och shoppar skor då...

Ninen

Stella har en ny följeslagare; kaninen, eller nine som hon säger. Kaninen ska följa med överallt. Då kaninen (aka speldosa med batteri i) inte får vara i badkaret blir Stella tokig och får vansinnesutbrott. Härligt med viljestarka och envisa barn tycker jag. Ibland.

Inte utan min kanin.

Tji fick du!

Småsprang hem från jobbet idag för att komma så snabbt som möjligt till förskolan och hämta min älskade unge. Jag öppnade nämligen imorse så jag fick inte säga godmorgon och hade därför mycket Stella-abstinens kl 13.30. När jag kom in på Stellas avdelning blev hon glad att se mig, kramade mig, pussade mig, berättade vad som hänt under dagen och slet sig sedan loss från min famn. Och sedan ville inte tjejen gå hem. Hon skrek när jag klädde på henne. Hon protesterade när jag vinkade till pedagogerna, hon grät när jag öppnade dörren för att gå ut och hon försökte klättra ur vagnen på vägen hem. Jaja. Jag antar att hon trivs och det är ju toppen.

Tjuv med krokigt lurigt ögonbryn

Jag hittade min kamera på golvet och tänkte att det var ovanligt slarvigt av mig att lämna den där. Jag brukar alltid ha den på samma bord. Vid det bordet står en stol och en låda i lagom höjd för Stella. När jag skulle föra över bilder från kameran till datorn upptäckte jag att en liten tjuv hade varit framme och lånat kameran och sedan lämnat den på golvet. Det är inte svårt att lista ut vem eftersom jag skulle känna igen de där fina ögonen överallt. Älskar hur det ser ut som att hon har världens krokigaste lurigaste ögonbryn också...

Tiden

Det där med tid alltså... Den räcker ju inte till. Jag skulle vilja att Stella alltid gick på förskolan 9-14. När min tid i barngrupp är slut skyndar jag mig hem för att vara med Stella. Samtidigt känner jag att jag behöver dubbelt så många timmars palnering per vecka. Dessutom har jag gått ner till 80% på jobbet men med all planering, utvecklingssamtal, kvalitetsredovisning, samt x antal projekt så blir det mer än 100% känns det som.

När jag kommer från jobbet vill jag pussa på och mysa med Stella. Sen, när nioåringen kommer vill jag hinna prata med honom och leka tillsammans med båda före middagen. När barnen har lagt sig skulle jag vilja gå och träna. Sen skulle jag vilja varva ner och ha lite kvalitetstid med min sambo. Till sist skulle jag vilja läsa lite i någon av de tre påbörjade böcker som ligger vid sängen, sitta vid datorn, ha lite tid för mig själv och dessutom gärna sova 8 timmar. Ett bad vore också skönt. Det blir mycket att försöka klämma in på ett dygn. Dags att sänka kraven tror jag bestämt. Det är en himla omställning att vara två arbetande föräldrar med småbarn på förskola kan jag konstatera i slutet på första jobbveckan. Gissar att Stella nog är den som fixat sin första jobbvecka bäst av oss. Det gör mig glad.

Eftermiddagshäng

Idag hämtade jag Stella tidigt och så åt vi mellis hemma tillsammans. Men först gick vi och handlade. Det är jätteroligt tycker Stella, bara hon slipper vara i en kundvagn.

Jag är sjukt peppad! Säg vad du vill ha!

Ost? Okej, jag fixar. Den här ser fin ut.

Försiktig, kolla, och jag lovar att inte bita. Hehe.

Åh vad gott! Mer!

lillplutten

Det här är lillplutten för ett år sedan. Hennes moster var och hälsade på och de busade i soffan. Jag minns att jag tänkte på hur härligt det var att se att hon började bli lite större, att hon kunde kommunicera, busa och skratta med sin moster. Nu är det inte så länge kvar tills Stella får busa med sin moster igen. Jag tror att hon längtar. Det gör iallafall jag...

Tappad prestige och pedagogiska funderingar

Igår var jag på träff med pedagogiska nätverket och vi hade jätteintressanta diskussioner kring pedagogiskt ledarskap. Vi  pratade mycket om självkännedom, stress och hur vi påverkas som pedagoger i vissa situationer samt vad vi kan göra åt detta. Det är ju så att man inte alltid klickar med alla barn eller alla föräldrar. Under första veckan på jobbet tycker jag mig ha upptäckt att de barn jag inte riktigt klickat till fullo med känns mycket enklare att ha att göra med nu. Jag hittar nya vägar.

Jag tycker inte att det känns superkul att vara tillbaka på jobbet utan hade gärna kunnat, om ekonomin tillät, vara hemma med Stella till hösten. Men det positiva med att börja jobba efter föräldraledighet och inskolning är att jag utan tvekan hittar bättre lösningar på problem nu och jag har större tålamod. Vi har inskolningar på jobbet just nu och jag känner att det är mycket lättare och roligare när jag precis varit med på Stellas inskolning - som mamma.

Samtidigt har jag liksom tappat prestigen på jobbet vilket känns skönt just nu. Eller tappat och tappat, snarare gömt undan den ett tag. Mitt fokus ligger på Stella och hennes välbefinnande. Lustigt nog verkar det göra att jobbet på vissa sätt funkar lättare. Jag bryr mig liksom inte lika mycket. Förut hade jag 15 barn som jag kunde ligga vaken och grubbla över på nätterna. Nu har jag bara plats för ett - mitt eget - och det känns skönt.

Att lämna bort sitt barn...

Att vänja sig vid att lämna bort sitt barn känns långt borta just nu. Just nu är Stella ungefär 5 timmar utan oss och det känns tillräckligt jobbigt. Att hon såsmåningom kommer att vara utan sina föräldrar under 8 timmar känns obegripligt ofattbart just nu. Att vänja sig vid tanken på att någon annan kommer att spendera hela dagarna med ens barn, att man bara får några ynkliga timmar innan det är läggdags känns så sorgligt. Det är väl något som de flesta går igenom och jag försöker trösta mig med att det gör mig till en bättre pedagog, men just nu sörjer jag lite...

Spa/vovve-helg

Vi packade våra väskor och körde iväg med bilen. Först åkte vi till Stellas morfar och mormor. Där finns massor av utrymme, en vovve, en spännande trappa, en mystisk fläkt, och framförallt full uppmärksamhet från världens bästa morföräldrar. Där stannade Stella i tryggt förvar medan jag och hennes pappa åkte vidare för att ladda inför veckans aktiviteter på ett spa. Vi badade, spa-ade, åt god mat, pratade, sov, såg på vasaloppstarten i sängen, åt god hotellfrukost och drog utvilade tillbaka hemåt för att se vad Stella hade hittat på för skoj under tiden. Vi klappade lite på vovven, åt en god middag med mina föräldrar och åkte hem till oss för lite söndagsångest i soffan. Kanske inte Stella, men jag. Nåväl, en härlig helg på sitt sätt, men jag längtar inte efter att börja jobba imorgon och jag känner mig inte redo. I brist på foton på Stella från helgen lägger jag upp ett misslyckat sådant på hennes relaxande mamma i full mysmundering på hotellrummet. Det var den helgen. Nu räknar jag ner till nästa roliga grej att se fram emot som är en dryg månad bort...